Den här terminen är jag tillbaka lite på Språkintroduktion. Tre timmar i veckan jobbar jag med några elever som står och stampar på en massiv platå i sin spårkutveckling och en elev som bara varit i Sverige sedan nyår. Just idag hade de flesta elever prov och det var jag och nykomlingen. Vilken underbart intensiv lektion. Det här är en skarp unge, som suger i sin kunskap som en svamp. Han tnyttjade tiden till max och det blev en lektion där hela kroppen användes, vilket inte är ovanligt på Språkintro ska tilläggas.
Vi talade om uttal och stavning. Att skriva de, men säga dom. Att fjorton uttalas med ett nästan obefintligt r, liksom fort. Vi talade om förra veckan, för att träna preteritum av verb och efter en hel del kroppsaktivitet och många bilder på tavlan lyckades han berätta om såväl punlkaåkning, som en premiärtur på skridskor. I ordet skridskor finns ett d, som inte heller uttalas.
Gilla och tycka om betyder samma sak, det kom vi fram till, liksom vad en läxa och en lektion är. Den lilla datorn han räknar med är en miniräknare och i matten använder han också en linjal. Men få ord, men mycket vilja, ännu mer gester och en och annan teckning, lyckades han forma många meningar och fick ut tankar som han inte kunnat berätta om.
Att se hur ögonen lyser och glittrar på någon som lyckats uttrycka sig på ett nytt språk är en upplevelse som ger så mycket glädje och energi. Och det behövs, för jag är utan tvekan tröttare efter en timmes undervisning med några få elever på Språkintro, än med en hel klass på ett nationellt program. Men det är en bra trötthet. Sen slipper jag å andra sidan de massiva rättningshögar som Svenska 1-3 genererar. Det är viktigt att komma ihåg att olika undervisningssituationer kräver olika saker av oss.
Men just nu är jag bara glad åt att få vara en del av unga människors språkutveckling. På alla nivårer.
