Det är drygt två år sedan jag gjorde ett inlägg på den här bloggen och jag lovar ingen nystart, men kanske ett inlägg då och då om skolfrågor som är viktiga för mig. Länge har en aktiv skoldebatt pågått på Twitter (nej, jag kommer inte att kalla det X) men även om jag har svårt att släppa plattformen, är det en plats som blir allt svårare att debattera vettigt på. En skolfråga som diskuterats mycket det senaste är betyget F och vad det gör med svensk skola, eleverna och även oss lärare. Många som ger sig in i debatten har väldigt dålig koll på vad betyget innebär och varför det är ett problem att det finns. Sverige sticker ut gällande hur många som får ett underkänt betyg i grundskolan och det är kanske inte så konstigt då kraven för E är så höga att de är omöjliga för många att nå hur mycket de än kämpar. Faktum är att vi är bäst i Europa på att underkänna elever, men så har det inte alltid varit och så behöver det inte heller vara.
När jag gick i skolan hade vi relativa betyg i Sverige. Det var inget perfekt system, inget betygssystem är perfekt, men det fanns många fördelar. En fördel var att systemet saknade ett underkänt betyg. Istället fanns högre och lägre betyg, där betyg 5 var högst och betyg 1 lägst. De elever som fick ettor och tvåor i betyg kunde inte komma in på alla gymnasieutbildningar, men de kunde gå vidare till gymnasiet. Nu finns istället betyget F, ett underkänt betyg som ungefär 20% av svenska grundskoleelever får. Har du ett F i idrott, musik, historia eller biologi är det inte någon katastrof. Däremot kan du inte gå något gymnasieprogram om du får 5 i svenska, matte eller engelska. Inget gymnasieprogram alls. Du hänvisas till introduktionsprogrammen för att komplettera dina betyg. Just introduktionsprogrammen kräver ett eget inlägg, för jag vill absolut inte påstå att det är en katastrof att gå där ett år. För många är det tvärtom en väldigt bra upplevelse och det kan vara en vändning för den som har negativa skolerfarenheter med sig sedan tidigare. Nu vet jag bara hur introduktionsprogrammen fungerar på gymnasieskolan där jag arbetar och där finns fantastisk personal som verkligen gör skillnad för sina elever. Trots detta finns några stora problem med systemet.
En elev kan ha minst E i alla ämnen utan ett från grundskolan och fastna på introduktionsprogrammen i flera år. Med ett betygssystem som det vi hade före 1994 hade de kunnat få en etta eller tvåa och ändå komma vidare i systemet. Någon med betyg två i matte kunde inte och ska inte kunna gå natur, men att stänga ute personen från alla gymnasieprogram är vansinne. Många verkar tro att betyget F bara ges till dem som verkligen inte kan någonting. Så är inte fallet. F motsvarar inte ett streck, utan streck sätts just på elever som inte visat några kunskaper. Andra verkar tro att betyget F är en garant för att alla elever med E når en nivå som gör att de klarar gymnasiet. Så är det verkligen inte. Istället sätts betyget E på elever som egentligen inte alls har kunskaper som motsvarar de betygskriterier som finns för betyget. Anledningen är enkel. Att som lärare sätta ett F är inte helt okomplicerat. Alla vill att eleverna ska få minst betyg E. Rektorer vill det, vårdnadshavare vill det, elever vill det. Självklart vill inte heller någon lärare sätta annat än minst E, men vi har en skyldighet att följa de krav som finns i kursplanerna. Tyvärr är det varken enkelt eller populärt. Lärare som sätter F ses som sämre lärare, när de snarare är modiga nog att sätta korrekta betyg. Du vet att du behöver förklara varför du satt betyget för din chef, för vårdnadshavare och elever. Du vet också att ett F genererar en massa extra arbete för dig. Det är nämligen lärarens ansvar att se till till elever når E.
Tyvärr verkar skolminister Lotta Edholm inte förstå problemet med betyget F. Hon tror istället att det är en garant för kvalitet och dessutom för att elever ska få stöd tidigare. Så är det självklart inte och det är nedslående att de politiker som är ansvariga för skolan inte gör det. Så länge ökad måluppfyllelse är ett krav finns incitament för att sätta för höga betyg och det är en anledning till att vi har stora problem med så kallade glädjebetyg. I våras lyssnade jag på Jörgen Tholin, ansvarig för utredningen om ämnesbetyg, som uppmanade alla rektorer och arbetsgivare att sluta kräva ökad måluppfyllelse. Så ser verkligheten tyvärr inte ut. Skolforskare och utredare verkar vara överens om att betyget F förstör svensk skola och att det därför måste slopas. Det betyder inte att alla ska kunna glida in på det gymnasieprogram de vill, utan att alla ska få en möjlighet att utbilda sig istället för att riskera att hamna utanför utbildningssystemet. En genomförd gymnasieutbildning är en viktigt del av livet och vi vet att det är väl investerade pengar. Unga som hamnar snett kostar massor och det är dessutom en katastrof både för dem, deras närstående och för samhället i stort.
Photo by Ivan Aleksic on Unsplash