Det har gått några veckor nu med distansundervisning och röster börjar höras om hur bra det går och hur skolan borde ta med sig erfarenheterna av distansundervisning och implementera delar även senare när vi inte längre måste. Som en möjlighet. Den skeptiska delen av mig tror istället att det är en rent ekonomisk fråga för politiker och skolägare som hoppas kunna spara in på lärartjänster. Låt mig förklara varför det är en väldigt dum idé.
Låt mig först förtydliga min syn på digitalisering. Jag är nämligen helt klart positivt till digitala resurser och använder datorn massor i undervisningen. Med det sagt vill jag ändå inte vara utan böcker och min roll som lärare är en aktiv sådan. Jag föreläser mycket, läser mycket högt, förklarar ord, förtydligar det som kan vara oklart, gör gemensamma analyser och förklaringar med eleverna. Kort sagt, jag undervisar.
Att undervisa på distans är väldigt mycket svårare än i ett klassrum. Nu får jag nöja mig med inspelade föreläsningar och korta genomgångar direkt. Det handlar till exempel om att alla elever inte har en vettig uppkoppling och därför inte kan hänga i Google Meet och lyssna med god kvalitet. Oavsett blir föreläsningarna sämre, då det är svårt för eleverna att avbryta med frågor och omöjligt för mig att märka på deras ansiktsuttryck när jag behöver repetera och förtydliga. Att de inspelade föreläsningarna finns är bra, det betyder att eleverna kan lyssna till dem flera gånger. Att de i klassrummet inte längre existerar gör dock att de som tycker att genomgången är svår, inte får det stöd de behöver.
Den kategorin elever som brukar kallas ”hemmasittare” sägs må bra av distansundervisningen och ha en mycket bättre närvaro. Så kan det säkert vara och om det fungerar bättre för dessa elever är ingen gladare än jag. I de tre klasser jag undervisar finns det ett par elever som jag sett mer de senaste veckorna än tidigare. Det är fint! De är båda elever som egentligen har goda förutsättningar att klara betyg, men som inte fixar att ta sig till skolan eller fungera i ett så stort sammanhang som en gymnasieskola oftast är. Gott så. Jag återkommer till den här gruppen.
Elever med diverse diagnoser har också lyfts fram som vinnare när gymnasieskolan gått över till distans, men några sådana solskenshistorier har jag inte att bjuda på. Några säger sig kunna koncentrera sig bättre hemma, men arbetsinsatsen visar på något annat och de flesta som har någon diagnos inom NPF har det svårare än någonsin. Mycket handlar det om att de behöver tydlig feedback från mig som lärare. Nu finns visserligen ramarna kvar och de flesta vet vad de ska göra, men många fastnar utan bekräftelse från mig om att de är på rätt väg. Att undervisa på distans har gjort mig uppmärksam på hur mycket jag som lärare gör i klassrummet för att få elever att komma igång och sedan komma vidare. Som tur är har vi på programmet en helt fantastisk specialpedagog som tagit många av de här eleverna under sina vingar, men det dåliga samvetet finns ändå hos mig.
En annan grupp som har det extra svårt just nu är de som varit kort tid i Sverige eller av annan anledning har svårt att läsa och förstå de texter som ingår i undervisningen. Här har jag i år 3 en extra stödtimme i veckan, men problemen är flera. Få elever orkar sitta en timme till efter att ha suttit hela dagen vid en dator och det är dessutom bara ännu mer distansundervisning om än i mindre grupp. Vissa av de nyanlända elever jag har är på väg att ge upp en historiekurs som redan innan var extremt svår för dem. Det handlar inte bara om att läsa in en mängt text, utan också att förstå sammanhang och dra slutsatser i en historisk kontext som i många fall är okänd för dem.
Slutligen vill jag lyfta fram en grupp elever som ingen lyft vad jag kan se. Det är de väldigt ambitiösa, men psykiskt sköra och redan stressade eleverna som nu får ännu svårare att sätta gränser för sitt skolarbete. Vi har ganska många sådana. De är högpresterande, men behöver mig som lärare för att faktiskt släppa och gå vidare, istället för att finslipa och finslipa och finslipa. När de inte går till skolan utan bara sitter hemma blir gränsen mellan skola och fritid än mer flytande. Flera uppger att de har väldigt svårt att släppa skolan och mår ännu sämre än vanligt.
Jag håller med om att distansundervisningen fungerar bra på så sätt att de flesta elever kämpar på. De dyker upp i mitt Google Meet när de ska och försöker lösa de uppgifter de får. I princip alla saknar skolan och få presterar bättre än de brukar under rådande situation. Däremot finns en liten grupp elever som vi inte ska glömma när allt (förhoppningsvis hyfsat snart) återgår till det normala. För dem borde vi erbjuda distansalternativ, men det ska ske på skolnivå. Det borde vara möjligt för elever att även på gymnasienivå läsa vissa kurser på distans, främst de gymnasiegemensamma. Det får dock inte handla om att alla enskilda lärare ska erbjuda distansalternativ, utan istället om att någon lärare får t.ex. kursen Svenska 1 distans i sin tjänst, precis om vilken annan kurs som helst. Vi får nämligen inte glömma att bra distansundervisning tar tid att både förbereda, genomföra, efterarbeta och följa upp, precis som vilken bra undervisning som helst. Distansundervisning är inte och ska inte vara en besparingsåtgärd. Då sviker vi inte bara eleverna, utan också lärarna.
Photo by Trent Erwin on Unsplash
