Jag började titta på serien Vem mördade skolan? med Jesper Rönndahl och eftersom jag behöver ta pauser ibland nöjer jag mig med att skriva om första avsnittet idag. Det handlar om kommunaliseringen av skolan. Han är rolig den där Rönndahl, men det han pratar om i första avsnittet är helt ärligt inte roligt någonstans. Berättelsen om en skola som fungerar bra, som inte behöver lagas, men som klåfingriga politiker inte kan hålla sig ifrån,  Ett parti som genomför en reform som ingen egentligen vill ha och som därefter sparar sönder skolan. En besparing som syns mindre för att den delas upp på 290 kommuner. Självklart handlar det om pengar. Precis som Rönndahl säger handlar det alltid om pengar.

Är det överdrivet att att tala om mord? undrar Rönndahl och nej, tyvärr verkar det inte vara så. Det är möjligt att kunskapsutvecklingen hade gått ner ändå under 2000-talet, men faktum kvarstår att det som var en jämlik skola vid sekelskiftet idag är något helt annat. Idag spelar din bakgrund stor roll och det blir bara värre. Det mest bekymmersamma är att inget politiskt parti verkar vilja förändra systemet på riktigt och även om ett fåtal partier börjar inse att det är på väg att gå åt helvete, nöjer sig de flesta med att lägga meningslösa detaljförslag som gör exakt noll skillnad. Det mumlas om ordning och reda eller mobilförbud, men några reella förslag på hur de 14% som får F i något av ämnena engelska, svenska eller matte ska nå E finns inte. Eller förlåt, jag glömde ju lovskolan. Det är där elever som inte fått betyg helt plötsligt ska lära sig allt under några lovveckor. Sedan får grundskolan fin statistik och eleverna skickas till gymnasiet utan adekvata kunskaper. Självklart till högskoleförberedande program, för det ska alla gå.

Som lärare tycker jag kanske att det mest sorgliga är att läraryrket numera har riktigt låg status. I ett system där elever och vårdnadshavare är kunder och där betyg något som visar skolans kvalitet verkar ingen riktigt lita på att lärare kan sitt jobb och sätter betyg på elevernas kunskaper. Inte konstigt kanske då många som jobbar i skolan inte ens har högskoleutbildning och de som studerar vidare väljer helt andra utbildningar. Det har gått så långt att jag undrar om det verkligen går att vända. Skönt då att ibland få träffa blivande svensklärare och inse att många av dem faktiskt kommer bli kanonbra lärare. Om de håller vill säga. Läraryrket är inget för tunnhudade och den stresstålighet som krävs är i det närmaste övermänsklig. Ändå hörs inga förslag som begränsar undervisningstiden eller ens antalet elever i varje klass. Inte heller lägger politiker förslag om fler speciallärare eller utökad elevhälsa. Möjligen talar de något om lärarassistenter, men vilka dessa är och hur deras arbetsinsats ska göra lärares och elevers vardag bättre kan ingen svara på. Visst kan vi ha lärarassistenter eller heltidsmentorer, men sedan brukar det i en bisats krypa fram att syftet är att lärare ska ägna sig mer åt att undervisa och då handlar det ju egentligen inte om att underlätta, utan om att öka undervisningstiden.

När Jesper Rönndahl letar misstänkta mördare är det Göran Persson han utreder först. Mannen som drev igenom kommunaliseringen. Det här är ett förslag som säkert var fint i teorin, att styret för skolan skulle komma närmare. I realiteten innebar det dock 290 olika huvudmän och startskottet för den ojämlikhet som finns idag. Det drabbar elever och det drabbar lärare. Med facit i handen går det att konstatera att politiker borde ha lyssnat på lärarna. Som så ofta är det just de som jobbar i skolan som faktiskt vet vad som behövs och vad som inte behövs. På samma sätt som politiker borde lyssna på lärarna idag, men självklart skiter de fullständigt i vad vi tycker. Lärare är inte vatten värda och våra åsikter har ingen betydelse. Sanningen är att jag börjar bli både uppgiven och en smula bitter. Att kalla lärare bortskämda är en klassiker och säger en hel del om vad politiker tyckt och tycker om lärare. Efter att ha arbetat som lärare i mer än 20 år har jag kommit till en punkt där jag fortfarande älskar att undervisa, men där yrket som sådant börjar handla för mycket om annat. Någonstans måste det komma en vändning med riktiga satsningar och reformer som gör skillnad. Med de riksdagspolitiker vi har idag är det tyvärr inte möjligt.


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.