Att jag kraschar sådär lite lagom när det är dags för lov är ingen ovanlighet. Läraryrket är inget glidaryrke och någon reservenergi finns inte. Just idag är det dock mer illa än det brukar vara. Jag sov hela eftermiddagen igår, hela natten och har i princip sovit hela dagen idag. Ont i halsen, lätt hosta och kanske är det Covid-19, eller så handlar det helt enkelt om att de senaste veckorna har varit de mest intensiva i min drygt 20 år långa lärarkarriär.
Målet var att faktiskt hålla en synkron undervisning och gällande det var jag onödigt optimistisk. Istället började jag spela in genomgångar och presentationer. Förra veckan spelade jag till och med in ljudfiler med novellinläsningar, då jag har elever som inte fixar att läsa själva. De är inte många, kanske en eller två i varje klass, men de finns och de måste få det stöd de har rätt till. Anledningen till att inte undervisa synkront handlar däremot egentligen inte om att det skulle vara mer tidskrävande, för så är det inte, utan för att eleverna har olika kvalitet på uppkoppling.
Visst hade jag kunnat lägga upp min undervisning på ett tidseffektivt sätt genom att bara lägga ut uppgifter till eleverna och låta dem jobba med dem när de vill, men någon sådan undervisning kan jag verkligen inte stå för. Istället vill jag möta mina elever varje lektion om än bara en stund. Viktigt är också att finnas till hands för dem under lektionerna.
En typisk lektion har den senaste tiden sett ut så här:
Inför lektionen läggs en planering upp i kursens Classroom med tidsangivelser för vad som ska göras och allt material bifogat som kommer att användas under lektionen.
Alla lektioner inleds med upprop i Google Meet, som med nya tillägget Grid View funkar mycket bättre än tidigare. Inte tidseffektivt kanske, men att lägga tio minuter eller så på att se eleverna, gå igenom lektionens planering och ge möjlighet till frågor. Vissa lektioner brukar uppropet också inkludera en fråga, t.e.x. ”Har du fått tag på boken vi ska läsa?” eller ”Har du startat ett loggboksdokument så att jag kan följa ditt arbete?”.
Därefter har eleverna en uppgift att läsa något eller se på ett klipp eller en genomgång. Därefter samlas de oftast i sina basgrupper som alla klasser har i det Google Meet de blivit tilldelade, eller så skriver de svar enskilt på frågor i ett dokument som används varje lektion. Inledningsvis körde jag ut ett Google Formulär i slutet av varje lektion, men det fick ofta få svar. Loggboksdokumenten funkar bättre, även om vissa elever tycker att det är jobbigt att skriva varje lektion. Det går självklart att göra undantag, men jag behöver kunna följa elevernas arbete. Sedan är det frustrerande att saker som kan lösas enkelt i ett klassrum är väldigt mycket svårare att göra nu. Individuella anpassningar blir överlag svåra att göra och all kunskap hos eleverna som jag kan se ”i farten” i vanliga fall blir nu totalt osynlig.
Ändå känner jag mig mer nöjd med strukturen den här veckan än jag gjort tidigare. I slutet av förra veckan kände jag mig totalt kass, men nu har jag kapitulerat någon och insett att det inte går att få till en riktigt lika bra undervisning i den extrema situation vi befinner oss i. Det är därför jag är glad över att ha en vettig skolledning och lik glad över att lärare som Maria Wiman ryter ifrån när politiker (i detta fall Roger Haddad) ställer orimliga krav på lärare just nu. Det handlar om att överleva just nu och att hålla i längden. Om vi ska undervisa så här under resten av terminen kommer det att kräva massor både av oss lärare och våra elever.
Något som också oroar mig blir vad som händer med de elever som inte klarar sina kurser i år. Visst är det så att jag har mycket bedömning redan, men att tro att det bara är att sätta betyg på alla när flera månader av kursen sker på distans är naivt. Risken är stor att den enskilde läraren både måste arbeta mer nu och även till hösten när elever i år 1 och 2 kanske ska läsa in de moment de missat samtidigt som allt annat också ska hinnas med.
Jag är slutkörd nu, kommer mycket troligt att vara slutkörd i juni och bara tanken på att jag ska behöva arbeta extra mycket i höst också får mig att bli lite extra orolig.
Photo by Boba Jaglicic on Unsplash
