När jag började blogga om skolan upptäckte jag en lång rad fantastiska lärare som gjorde detsamma. Som älskade att vänta och vrida på sin vardag och se hur den kunde bli ännu bättre. En av lärarna som jag mötte i kommentarsfälten och senare på Twitter var Ingela, eller Morrica som hon också kallade sig. Och hon var en Morrica mer än en Ingela. Ovanlig och speciell. Hon beskrev sig själv som ”en liten tant på äventyr” och även om jag älskar tanter skulle jag inte kalla henne tant. Morrica var mer karismatisk än alla tanter tillsammans.

Jag träffade bara Morrica en gång i 3D och det var på Symposium 2012 i Stockholm. Det var som att träffa en gammal vän, för visst är det som hon själv sa att sociala medier absolut är irl det med. Jag var ganska ny som lärare i svenska som andraspråk och det Morrica bekräftade var att det funkade lika bra att sätta eleven i centrum även i detta ämne. Där fanns hon alltid, på en plats där eleven stod i centrum. I höstas talade vi om möjligheten att ses trots att det inte blev någon Symposium för henne. Det blev aldrig så.

Morrica på Twitter var den som alltid ställde frågan ”varför?” och hon tvingade mig många gånger att tänka ett varv till. Nu får jag ställa mig frågan själv: ”What would Morrica do?”.

Mina tankar går till Morricas nära och kära. Om hon lämnar ett hål i mitt liv, måste det vara tusen gånger värre för er.


2 kommentarer

CrimsonAnna-vardagslyckans sköldmö · februari 14, 2016 kl. 11:42 e m

Mycket fint skrivet om Morrica 🙂

    Linda O · februari 15, 2016 kl. 2:32 e m

    Tack. Hon var fin. Vi pratade om att jag skulle ta mig ner till Hvilan och hälsa på. Så blir det inte nu.

Kommentarer är stängda.