Göran Hägglund skriver på DN debatt om vikten av att skolan har ett fostrande ansvar och bidrar till att ge barn och unga sunda värderingar. Eleverna ska ha respekt för andra och i skolan ska man arbeta med jämlikhet, demokrati och kamratskap. Självklart, bra Göran, jag skulle inte kunna sagt det bättre själv. Nu står det visserligen hyfsat formulerat även i läroplanen, men visst har han rätt i att det här är av yttersta vikt i skolans dagliga arbete.
Sedan svänger Hägglunds helt och menar att vägen till detta är att beslagta mobiltelefoner, skicka skriftliga varningar och använda sig av kvarsittning. På vilket sätt skulle detta hjälpa eleverna att bli mer demokratiska? På vilket sätt gör de dem anställningsbara?
Nej, eleverna ska inte leka med mobiltelefoner på lektionerna och ja, de kan få lägga dem på katedern vid t.ex. prov. De kan också använda sina smartphones under lektionen för att slå upp ord. I en demokrati har man rättigheter och skyldigheter. Rätten att lära på bästa sätt och skyldigheten att inte störa andra.
Jag håller med Hägglund om att det är förjävligt att barn och ungdomar mår dåligt och att många är rädda för att gå till skolan. Det är vansinne. Men att några enkla regler skulle lösa detta är naivt.
Vi behöver tid för våra elever, tid att se dem, tid att samtala med dem, tid att hjälpa dem att växa. Vi kan skriva sida upp och sida ner mer ordningsregler och visst ska vi ha sådana, men att tro att det löser alla problem är väldigt konstigt.
Tid är nyckeln tror jag. Då behöver det antal elever en lärare möter varje vecka vara betydligt lägre än det nu är i många fall. När jag arbetade på grundskolan träffade jag inte sällan 120 elever varje vecka. Nu träffar jag kanske 20. Nu hinner jag med att tala enskilt med mina elever flera gånger i veckan. Det hann jag definitivt inte förr.
Det går inte att hela tiden leta enkla lösningar på komplicerade problem i skolan. Det visar bara på en bristande förståelse för de krav som ställs på lärare idag.
