De senaste i alla fall tio åren har reformerna duggat tätt över skolan. Samtidigt har neddragningarna, i alla fall på de platser jag arbetat, varit omfattande. Jag jobbar fler timmar, i större klasser och har NP till förbannelse att genomföra och rätta.
I dagens Expressen skriver Göran Arrius, ordförande för Saco och Eva Nordmark, ordförande för TCO om vikten av att sluta tjafsa om snabba lösningar och reformer, att sluta göra skolans situation till partipolitik och framför allt att höja lärares status. Jag är ärligt talat så vansinnigt trött på alla förslag som läggs och alla vackra ord som uttalas om hur viktiga lärare är, när allt sedan inte ens blir en liten tummetott. Jag tycker som artikelförfattarna att det är nog nu och att lärarna behöver arbetsro. Kära politiker, sluta skylla på varandra, undersök forskning och genomför några sista genomtänkta förändringar, rikta stadsbidrag rätt, och lämna oss sedan ifred. Sedan vore det trevligt om den där höjda lönen och ökade statusen blev mer än några vackra ord innan det är dags att trycka ner oss i skorna igen.
Det jag önskar mig mest av allt är faktiskt tid att hinna göra mitt jobb bra, en lön som är bättre än den jag har idag också, men främst färre elever att knyta kontakt med varje vecka, så att jag hinner se dem och stötta dem på det sätt de behöver. Alla. Nu är det inte sällan så att den mesta av min tid går till dem som har det svårast, inte till dem som ligger på C, men med stöttning kan nå B eller A. De eleverna behöver också min tid, men det får de tyvärr väldigt sällan. En konversation på twitter visade tydligt att jag inte är ensam om att inte hinna med alla elever. Är inte det rätt sorgligt ändå?
