Jag bestämde mig för ganska länge sedan att minimera mitt arbete hemma. Jobb är jobb och ska göras på jobbet. Riktigt så enkelt är det inte, men jag bär i alla fall mycket sällan, faktiskt i princip aldrig, med mig rättning hem. Däremot kan jag ägna kvällar åt att leta material och diskutera skola på twitter eller Facebook.
Stressen jag kan känna över att inte hinna förbereda och efterarbeta min undervisning handlar främt om bristen på tid för detta under min arbetsplatsförlagda tid. Speciellt nu när jag ägnat många eftermiddagar åt utvecklingssamtal, just haft tema vecka och dessutom har högar med NP som argt stirrar på mig så fort jag närmar mig mitt skrivbord.
(Mitt skrivbord är för övrigt ett kapitel för sig. Det finns så mycket papper där att jag blir rädd. )
Konstigt nog känner jag mig ändå sällan stressad numera. Jag har insett att förutsättningarna för att göra ett fullt så bra jobb som jag skulle önska inte finns. Det är tragiskt, men det är inte mitt fel. I skoldebatten glöms ofta detta bort. Visst talas det om att administrationen ska bli mindre, men rent konkret hade min arbetsvecka underlättats mest av att möta färre elever. Inte nödvändigtvis mindre klasser, trots att det med all säkerhet skulle förbättra både min och elevernas arbetsmiljö, men färre elever totalt.
Att engagera sig i en elev tar tid och ska ta tid. För att jag som lärare ska känna till varje elevs utveckling och kunna utmana på rätt nivå, ge feedback som hjälper vidare och en extra push när det behövs, krävs att jag träffar färre elever varje vecka. Bedömningen har förändrats och den har förändrats till det bättre. Bra bedömning kräver tid, men tiden till bedömning har snarare blivit mindre, inte mer. Alltså skulle jag behöva lägga långt mer än 45 timmar varje vecka för att kunna göra ett riktigt bra jobb. Det har jag slutat med.
Är det så vi vill ha det?
