När man som jag arbetar med nyanlända följer man världens hemskheter med andra ögon. Jag vet att jag troligen kommer att bli personligt involverad i flera av de konflikter och krig som pågår genom de elever som kommer till mitt klassrum.

I sommar har jag följt utvecklingen i Syrien och jag har tänkt på hur många av mina elever från Irak som kunnat åka dit för att träffa släktingar. Länge var det en av de lugnaste länderna i området. Nu vet vi att det troligen handlade om att ingen vågade protestera.

I dagens GP (pappersversionen bara verkar de som) finns ett långt reportage om Syrien. Om en fredlig demonstrant som, efter att ha blivit fängslad och torterad vid upprepade tillfällen, nu ger sig in i Fria syriska armén. Det som började som protester är nu ett inbördeskrig. Det är svårt att ta in.

Vi kan också se vart människor i Syrien har flytt, 150 000 till Jordanien, 70 000 till Turkiet,  34 000 till Libanon, 12000 till Irak och 2100 till Sverige. 2100, en piss i havet. Jag hoppas verkligen att vi hjälper fler, många fler och jag hoppas att välmående kommuner, som den jag bor och arbetar i, faktiskt anstränger sig lite. Det är en katastrof hur till synes enkelt det är för vissa kommuner att helt slippa ta ansvar för de människor som kommer till Sverige från länder som just nu är omöjliga att bo i.

Självklart är det bäst för alla inblandade om det gick att leva ett bra liv i Syrien, Somalia, Afghanistan, eller vad det nu må vara. Men när människor lämnar allt de har för en osäker framtid i ett nytt land ska det finnas hjälp. Alla kan inte placeras i storstädernas invandrartäta stadsdelar. Det finns andra platser och därför hoppas jag trots allt att några av de flyktingar som just kommit till Sverige faktiskt landar i min kommun och i min klass. Det är inte mer än rätt.


0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.