Jag önskar att det fanns bloggar då jag började jobba som lärare i januari 1999. Eller egentligen önskar jag att de fanns redan då jag började plugga hösten 1994.  Under utbildningen hade jag visserligen fantastiska medstudenter att diskutera utbildning och läraryrket med, men jag saknade helt klart input från den ”riktiga” skolvärlden. Många av våra lärare på Pedagogen som då låg i Mölndal, var fantastiska, men andra mer än lovligt verklighetsfrånvarande.

Riktigt ensam med mina funderar blev jag dock under min första termin som lärare. Visst hade jag kollegor, men de hade fullt upp och några speciella möten i arbetslag fanns inte då, i alla fall inte på den skolan. Jag gjorde ett bra jobb, det gjorde jag, men det fanns ingen gemensam strategi för hur eleverna skulle nå målen, eller som i mitt fall sitta hyfsat stilla. Jag hade nämligen fått ansvar för en halv sexa som delats för att situationen var ohållbar. Den erfarna läraren bestämde att de 13 killarna skulle tillfalla mig.

Det funkade ändå okej och jag gillade mitt jobb, men jag hade ingen att vända mig till när det hettade till. Hur gick det då? Jag överlevde terminsvikariatet, enligt arbetslagsledaren utförde jag uppdraget med bravur och när rektorn tackade av mig sa hon att hon var imponerad både av mitt arbete och det faktum att jag ville fortsätta som lärare.

Jag var helt ny och fick ett uppdrag som alla andra verkade se som omöjligt. Är inte det lite typiskt? Tänk om jag då hade haft en blogg att skriva av mig i eller bra bloggar att läsa. Ett utvidgat kollegium som kunde stötta mig.

Anne-Marie Körling myntade begreppet och visst är vi kollegor vi bloggare och skoldebbattörer på nätet? Jag önskar att jag hade lärt känna er tidigare.

Nu har det gått många år och det har hänt en hel del i skolans värld. Jag har ett bra och stöttande arbetslag och fantastiska kollegor både på jobbet och här. Det är jag glad över!

Glad påsk till er alla!