Det kan verka efter mina senaste inlägg som att jag tycker att jag är världens mest fantastiska människa och lärare. Att jag hittat den perfekta balansen och alltid gör rätt. Så är det självklart inte.
Däremot har jag jobbat ett tag som lärare nu och gjort en hel del misstag. Oftast gör jag inte om dem. Vissa gör jag om varje termin, som t.ex. att jag lyckas få in inlämningar i alla kurser samtidigt. Dumt, men jag lär mig tydligen aldrig. Jag lär mig inte heller att min nördighet inte alltid delas av eleverna och något jag tycker är en fantastisk idé kan falla platt, medan något oväntat kan nå många fler.
Jag drabbas också ständigt av den samvetsstress som beskrivs i De effektiva, boken av Åsa Plesner och Marcus Larsson (aka Tankesmedjan Balans) som jag läser (och bloggar om) just nu. För att inte tala om alla gånger jag tappar humöret och sliter mitt hår över att allt jobb jag lägger ner inte verkar ha någon som helst effekt.
Är jag pepp eller depp? I den polariserade värld som #skoltwitter är (ja, jag vet att det är en väldigt liten och ankdammsliknande värld) tillhör jag nog ändå #bittertwitter mer än #pepptwitter. Jag vill verkligen vara lärare, något jag skriver om mycket och ofta (som här) men ibland är det lätt att tappa hoppet när allt bara ska göras snabbare och billigare. Det går att kritisera ett destruktivt system, utan att för den delen hata sitt yrke. Det går också att kritisera systemet utan att för den delen göra det till en personlig kritik mot enskilda individer. Det är väl där Twitter har sina största brister, att de korta inläggen ofta uppfattas som mer otrevliga än de är.
Mest är jag nog pragmatisk. Jag kan protestera mycket över orimligheter, men skulle aldrig låta min närmaste chef stå till svars för sådant som andra bestämt. Det som kan påverkas och som jag tycker är fel protesterar jag emot. I år var det en i mitt tycke orimlig tjänstefördelning, men den justerades efter diskussion. Jag har inga problem med att ta upp saker med min chef som jag tycker behöver justeras. Ett samtal brukar lösa det mesta och jag lyfter hellre saker än att gå omkring och känna mig missnöjd. Det tar för mycket energi.
På jobbet försöker jag ändå vara mer pepp än bitter, då gnäll inte leder någonstans. Är jag sur på något tala jag om det, men jag har svårt för skitsnack i smyg. Raka rör är min grej och nej, det är inte alltid supersmart och visst har mitt humör ibland satt mig i ganska jobbiga situationer, men jag har trots allt inga problem med att tala om vad jag tycker. Däremot försöker jag hela tiden att bli bättre på att välja mina strider. Vissa saker tuggar jag i mig och jag avfärdar sällan någonting utan att pröva.
Jag bloggar inte för att jag tror att jag har alla lösningar. Jag testar däremot att sätta ord på dem. Det ger mig någonting och även om läsare är kul är det på många sätt sekundärt om någon läser. Egentligen hade jag lagt ner den här skolbloggen, men jag fick energi igen att sätta ord på mina tankar kanske främst för att Twitter inte riktigt räcker till. Bloggen blir ett sätt att skriva om det som fungerar och det som absolut inte gör det. Jag behöver få perspektiv på min vardag och förhoppningsvis kan någon annan få det av att läsa. Eller inte, det går faktiskt lika bra.
Photo by Agnieszka Boeske on Unsplash
