Boken De effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson, som tillsammans står bakom Tankesmedjan Balans. Under min läsning av denna skildring av smygbesparingar i välfärden kommer jag att göra uppehåll för att reflektera kring det jag läst. Första inlägget hittar du här.
Tankesmedjan Balans har gått igenom kommunernas budgetar för 2018 och drar slutsatsen att budgeterna i 260 kommuner medför risk för sparkrav i välfärdens verksamheter. I 125 kommuner tillämpas någon form av generell besparing. Läs mer om det här.
Det luriga är att besparingar är att de kallas något annat som effektivisering, omprövningskrav eller förändringsfaktor. Eftersom budgetår och skolår inte är desamma, betyder det för skolan del att besparingar ska ge mitt i läsåret. Ett annat sätt att spara är att inte kompensera verksamheten för ökade kostnader. Om verksamheten dessutom dras med ett tidigare underskott ska detta också ”hämtas hem”. Av de 47 kommuner som inte sparade med hjälp av effektivisering eller otillräcklig kompensation hade 17 gamla underskott som påverkade budgeten negativt.
Exempel på vanliga besparingar är vikariestopp, tjänster som inte tillsätts, inköpsstopp och minskning av stödpersonal. Det krävs inte många lilltår, eller rövar för den delen, för att räkna ut att dessa besparingar leder till att arbetsmiljön för lärarna blir sämre. Detta oavsett vad besparingarna kallas. Balansen mellan krav och resurser finns inte, vilket självklart påverkar skolpersonalens arbetssituation och i förlängningen hälsa.
Idag publicerade Lärarnas Riksförbund en undersökning av gymnasielärares arbetssituation och hur den påverkar deras mående. Det är ingen munter läsning. Lärare toppar listor över antal sjukskrivna på grund av stress, men ändå verkar ingen vara intresserad av att förbättra situationen. Enligt undersökningen har sex av tio gymnasielärare funderat på att byta yrke. I en tid av lärarbrist är det extra oroande. Istället behöver förutsättningarna för lärare bli bättre. Något jag skrivit om här.
Slutsatsen som Plesner och Larsson drar är att effektiviseringskrav i kommunbudgetar är regel snarare än undantag. Det handlar alltså inte om att några få kommuner använder sig att effektivisering som styrningsmetod, utan det gäller i de flesta kommuner. Att smygspara verkar vara grejen, vilket är upprörande med tanke på hur korttänkt denna strategi är.
En annan slutsats är att effektiviseringskrav riskerar medarbetares hälsa. Plesner och Larsson påpekar att det säkert kan finnas någon (enstaka) chef som hittar sätt att arbeta mer effektivt utan att det går ut över arbetsmiljön, men jag håller helt med dem om att det är en utopisk tanke. Dessutom bygger den på idén att de anställda i välfärden ägnar en massa tid åt att pilla sig i naveln, när sanningen är att många knappt hinner äta lunch eller gå på toaletten.
Jag har efter att ha läst ungefär en tredjedel av De effektiva är jag så arg att jag kokar. HUR kan det vara möjligt att dessa smygbesparingar kan få lov att göras år efter år? Skamligt är vad det är.