Jag befinner mig på Bokmässan 2019 och tänkte bjuda på ett inlägg om seminariet Dagens skola och framtidens lärande med Åsa Wikforss, Per Dahlbeck, Pernilla Nilsson, modererat av Peter Becker. Det handlar om pedagogik, innehåll och didaktik som de tre deltagarna bidrar med.
Vad är en skola och vad kan en skola vara? Vi tas med på en historisk exposé som tar sin början i det antika Grekland, en period som enligt förslaget om nya kursplaner inte är så viktigt längre. Idag är skolan för många en plikt, men också en förmån som alla i världen inte får ta del av. Vår skola ska vara en skola för alla, inte för fria, rika män som under Antiken.
Vilka bilder har vi av skolan idag och hur tänker panelen om framtidens skola?
Per Dahlbeck har varit redaktör för boken En skola som utmanar och han får inleda seminariet med att berätta om sin syn på dagens skoldebatt. Han menar att den bygger på enkla berättelse om en komplex verklighet, berättelser som ofta målas i svart. Jag håller helt med honom att samtalen tenderar att sätta saker mot varandra i ett anti-intellektuellt samtal. Skolan är värd ett mer intellektuellt samtal, tillägger han.
Var finns skolans profession, frågar Becker och Pernilla Nilsson menar att de syns alldeles för lite. Nu är förslag på reviderade kunskaper ute på remiss och just professionen får lov att tycks till. De jag har sett är förenklade och förkortade, men jag ser inte någon jätteförändring. Nilsson har varit delaktig i arbetet och har reagerat på att kunskapskraven ska vara så lätta så att alla ska förstå, för det är inte syftet. De måste fortfarande läsas i relation till det centrala innehållet. Det går inte att se på dem separat.
Själv önskar jag absolut mer fokus på fakta, speciellt i de yngre åldrarna, men mest av allt vill jag ha fler samtal om innehåll och bedömning bland lärare, men mycket mindre i förhållande till eleverna och deras vårdnadshavare. Lärares profession måste göra att vi faktiskt får sätta betyg och att dessa bedömningar faktiskt accepteras istället för att diskuteras.
Den jag egentligen var mest intresserad av att lyssna till är Åsa Wikforss, som inleder med att säga att hon inte är skolforskare, utan filosof som studerat synen på kunskap. Kunskap som ackumuleras och Wikforss har därför reagerat på synen att det inte går att förmedla kunskap till andra. Hon håller med om att vi inte kan lära ut allt, men att vi förutom färdigheter måste förmedla de grundläggande kunskaper som elever behöver för att fungera i samhället just nu. Hur det görs och vad som behövs kan variera, men det räcker inte med färdigheter.
Per Dahlbeck menar att svenska lärare alldeles för länge bara fått order om att genomföra t.ex. tester och prov som andra bestämt. Vi har förlorat vårt mandat och vår frihet och frågan är om nya kursplaner kan förändra det. Dahlbeck önskar sig en skola som utmanar och berör och jag håller med honom. Han önskar att fler lärare kunde få lov att känna att det är ett privilegium att följa elevers lärare och inte bara stängas in i måsten och krav från andra på t.ex. mätningar och dokumentation.
Åsa Wikforss påpekar hur liten del av skoldebatten som faktiskt handlar om aktuell forskning om t.ex. inlärning. Se kvalitativa berättelserna från verkligheten behövs också, men nu får varken ny forskning eller beprövad erfarenhet. Nilsson knyter an till Dahlbecks rädsla för polarisering och menar att forskning inom olika discipliner kan ge en större och mer komplex bild av skola och lärande.
Wikforss talar om likvärdighet och slår ett slag för lärarledd undervisning och menar att man ska vara försiktig med att slänga ut allt gammalt för att få in nytt. Även här finns en polarisering och en dikotomi mellan två sidor, istället för en balans. Själv undervisar jag mycket, men jag lämnar också ansvar till eleverna. Jag jobbar gaska mycket digitalt, men den ska vara ett stöd i processen och precis som Becker påpekar ska elever inte bli för ensamma i sitt lärande och det behöver inte automatiskt bli så att digitala verktyg innebär att läraren abdikerar.
Pernilla Nilsson varnar för att hamna i ett val mellan kateder och digitalisering. Digitalisering ska inte vara målet i sig, utan en del av vägen mot målet. Läraren är den viktigaste faktorn för elevers lärande och det borde vara centralt. Det betyder inte att lärande inte kan se ut för väldigt många olika sätt.
Dahlbeck menar att kunskap både ska förmedlas, men också få upptäcka det okända för att få upptäcka nytt. Att eleven är en behållare är ingen bild någon i panelen egentligen tror på, men Wikforss vill lyfta att mycket kunskap måste förmedlas i skolan och att det inte är något fel på det. Dahlbeck ifrågasätter att vi måste välja mellan kunskap och kreativt tänkande. Jag håller med.
Det här var ett samtal som var på väg åt ett riktigt intressant håll, men jag hade gärna sett att Peter Becker hade backat lite och låtit de andra få komma till tals. Tyvärr fick Åsa Wikforss alldeles för lite utrymme.
Photo by Agence Olloweb on Unsplash