Linnea Claeson skriver en krönika om hur hon, som utåtagerande och rätt så krävande elev, ändå mötte en lärare som såg henne och som brydde sig. Visserligen skällde även den här läraren på henne, men på ett annat sätt. Det handlade inte om att Linnea var en jobbig unge, utan om att läraren brydde sig.
När jag hade arbetat några år som lärare tog jag beslutet att när jag sökte nytt jobb bara söka sådana som lät mig fokusera på de elever som inte följer mallen. När de är en del av en stor klass finns orken inte alltid och nu ville jag hinna med. Jag fick flera erbjudanden om jobb och hamnade till slut på Introduktionsprogrammen, som då hette Individuella Programmet. Något jag lärde mig av att arbeta med de elever som misslyckats under sin grundskoletid var att deras berättelser har vissa likheter, men ändå är väldigt olika.
Gemensamt för många var att det var i femman eller möjlighen sexan som det blev jobbigt. Det var då det blev svårt att förstå, eller kanske för lätt och för tråkigt. Det var då de började stöka eller försvinna. Jag har träffat många Linneor i mitt yrkesliv och jag har försökt att se dem och att nå dem. Dessutom har jag träffat en massa andra elever som också behöver behöver mig, men som kanske inte syns och hörs lika mycket. Som lärare måste jag räcka till för alla.
Även på Introduktionsprogrammen har klasserna blivit större och på nationella program är det inte ovanligt med klasser på 32 elever eller ännu fler. Just nu består de flesta av mina undervisningsgrupper av 32 elever, vilket på vissa sätt inte är något problem, men ändå väldigt olämpligt. Det är lugnt i klassrummet när jag har lektion. Mina elever är välanpassade och trevliga. Ändå är storleken på klasserna helt galen. Låt mig förklara
Det började med Hattie, som i sin metastudie kommer fram till att klasstorlek inte är lika viktig som mycket annat. Viktigast är en bra lärare. Frågan är då vem som kan vara en bra lärare i ett klassrum där alla elever omöjligen kan få den hjälp de behöver. Hur kan en lärare då hjälpa Linnea och alla andra som inte kan koncentrera sig av olika anledningar?
För de välanpassade eleverna spelar klasstorleken mindre roll, men det bygger på att vi flyttar på de som stör. Allt kan lösas med speciallärare och specialgrupper och kanske ska vi fundera över inkluderingens fördelar och nackdelar. Samtidigt måste vi också fundera över varför elever inte kan koncentrera sig. En undersökning gjord i Finland visar att stora klasser automatiskt inte betyder problem, men det kan räcka att en elev inte får den hjälp de behöver och därmed stör ordningen, för att det ska bli ohållbart. Risken för att elever inte får den hjälp de behöver torde vara större ju fler klasskamrater hen har. Visst kan elever hjälpa varandra, men det finns en gräns för hur mycket. Det finns också en gräns för hur mycket en ensam lärare i ett klassrum med många elever kan göra. Hjälp i separata rum i alla ära, men mycket hade faktiskt kunnat lösas i det ordinarie klassrummet och förutsättningar funnits.
Målet kan inte bara vara att alla som inte passar in i mallen ska flyttas. Att som nu acceptera väldigt stora klasser och inte ge adekvat stöd till de som behöver det, vilket i förlängningen kan orsaka en stökig klassrumsmiljö och många elever som kommer i kläm, är inget annat än ett naivt sätt att försöka spara pengar. Hattie kan omöjligen ha menat att det är fritt fram att trycka in hur många elever som helst i ett klassrum och sedan hävda att allt skulle vara frid och fröjd om den undervisande läraren bara var kometent nog. För mig är det dock viktigar med färre elever i varje klassrum än med mycket annat. Då hinner jag med att faktiskt följa mina elevers kunskapsutveckling och kan stötta där det behövs. Det handlar inte bara om att hinna med den som hörs, utan även de andra som faktiskt också behöver mig.
Jag önskar att fler tänker som Linnea Claesson:
Vi måste ge läraren utrymme och frihet att vara den där fantastiska, viktiga personen som många av oss har haft turen att ha i våra liv. Vi måste ge dom förtroende att vara de hjältar de kan vara.
Photo by Rhendi Rukmana on Unsplash