Ännu ett läsår avslutat. Ett annorlunda sådant minst sagt. Jag började en tvådelad tjänst, ungefär halvtid på Introduktionsprogrammen och resten på Estetiska programmet. Jag behöll mina två treor, men fick tyvärr släppa tvåorna. De får jag tillbaka nästa år då de är treor. Det ser jag fram emot. Tyvärr gör det nuvarande kurssystemet det allt för lätt att legitimera lärarbyten och det är varken bra för oss eller eleverna. Det intressanta är att jag nog aldrig varit så populär hos just dessa elever som när jag inte haft dem. Återstår att se hur länge glädjen över att få mig tillbaka håller i höst. De muttrade rätt bra över alla höga krav under Svenska 1 och det lär inte bli bättre i Svenska 3. Det som gör att jag verkligen ser fram emot det, trots att jag vet att det kommer att bli tufft, är att jag verkligen tycker om eleverna och vi har en bra relation. Då är det lättare att ställa krav och det ger också bättre resultat. Den som hävdar att vi inte ska sätta relationerna främst har nog inte tänkt på att de är en förutsättning för kunskap i många fall. Jag är inte och kommer aldrig att vara mina elevers kompis, den som menar att relationsskapande handlar om ett kompisskap är ute och cyklar. Däremot är jag intresserad av dem och vill lära känna dem bättre. Först då kan jag skapa en undervisning och ett klassrumsklimat som främjar kunskap och lärande. Det ska vara trevligt och lärorikt på mina lektioner. Jag vill inte välja.
Mycket av det som händer i världen påverkade min vardag i år. I början av året bestod Språkintroduktion av en klass med ungefär 15 elever och nu i slutet hade vi fyra grupper och totalt ca 50 elever till. Nya kollegor är det positiva, både lärare och studiehandledare, eleverna är fantastiska, men det har varit ett stressigt och omtumlande år. Nästan för omtumlande och det är visserligen dubbelt att i höst nästan vara helt på Estetiska programmet, men jag tror att det blir bra för mig. Jag kommer att ha engelska på Språkintroduktion och till våren släpper jag två kurser i Engelska 5 och 6 till en nu föräldraledig kollega, vilket betyder att våren blir lite mer jämlik. Jag byter dock tillhörighet och rektor då Estetiska programmet blir min hemvist. Eftersom jag ska vikariera för en kollega i höst blir min tjänst något ojämn, med en tuff höst och en förhoppningsvis luftigare vår. Jag säger förhoppningsvis, för det går självklart aldrig att förutse.
Varje år finns det någon person som jag lär mig mer av än andra. I år är det utan tvekan en av våra studiehandledare som stöttat våra daritalande elever hur mycket som helst och som lärt mig mycket om hur det är att växa upp i Afghanistan och sedan ta sig hit. Studiehandledaren kom nämligen själv hit som ensamkommande från just Afghanistan. Nu är det många år sedan och han har både studerat och arbetat här, men att ha en person med samma språk och bakgrund i kollegiet har varit guld värt. Dessutom är det en person som har varit en fröjd att ha med i klassrummet. Vi har hittat ett bra samarbete och en bra jargong som gör det så roligt att undervisa. Det kommer jag att sakna i höst.
I år var året då jag blev lite mer kompis med den rätt så träiga kursen Svenska 3, men jag måste erkänna att jag inte är frälst ännu. Jag hittade också en bra modell där varje kunskapskrav kunde prövas med formativa och summativa uppgifter, vilket gjorde att fler elever nådde önskvärda resultat. Nu hade jag också lärt mig att våren på Estetiska programmet med alla konserter, teaterföreställning och utställningar innebär få ”vanliga” lektioner och jag är nöjd med att årets planering funkade mycket bättre än förra året.
Nästa års utmaning är att bli vän med Svenska 2, denna spretiga kurs som hela tiden riskerar att glida mig ur händerna. Jag satt och planerade med några kollegor igår och vi kom en bit på väg. Skönt att inte behöva uppfinna allt själv. Nu släpper jag alla kurser helt och väntar på att inspirationen ska infinna sig igen. Hjärnan behöver helt klart vila.
