Att jobba med nyanlända har hur många fördelar som helst. Att få bli en del i dessa ambitiösa och fina ungdomars liv är en ynnest. Det finns dock en stor nackdel. Något jag aldrig vänjer mig vid. Jag talar om utvisningsbesked. Nu när mina elever varit här ett tag börjar Migrationsverket ta beslut om deras framtid. Vissa får beslutet de längtat efter och de fyra eftertraktade sista siffrorna i personnumret. För andra blir beskedet ett annat. De får veta att de inte är välkomna här. Att landet de hoppats skulle vara en del av deras framtid, en ljus sådan, inte längre kommer att vara det.
Jag blir alltid förkrossad, men vet att jag måste hålla känslorna ifrån mig så mycket som möjligt. Min viktigaste uppgift är att fortsätta vara en trygg punkt i en värld där allting rasar samman. Ibland är det bara så otroligt svårt. Som idag. Vissa elever tar en större bit av hjärtat än andra och idag blev det för mycket.
Jag lyckades hålla tårarna borta, men under kvällens yogapass började de rinna. Under avslappningen rann de okontrollerat. Ibland måste även den med ganska välfungerande teflonlager få släppa ut alla känslor.
De närmaste månaderna kommer att bli tuffa, Främst för de som får negativa besked, men också för de som ännu inte vet om de är välkomna här. Det märks att Migrationsverket blivit hårdare. Reglerna är omänskliga och jag hör om regelrätta förhör som passerat alla gränser för vad som är okej. Jag skäms över att det land jag sett som humanistiskt helt har tappat greppet om de mänskliga rättigheterna.