Vilken svart helg det har varit, en hemsk avslutning på några vidriga veckor fyllda av hat. Många har varit fullt upptagna med att hitta syndabocker och nu är det de ensamkommande som blivit de värsta, speciellt de som står helt utanför systemet och lever på gatan. I fredags tog några maskerade män lagen i egna händer och gav sig ut i Stockholm med målet att ge sig på dessa gatubarn och rensa upp. Dagen efter demonstrerade högerextrema grupper tillsammans med Sverigedemokrater för ett Sverige som de vill ha. Där vill jag inte bo.
Som balans till detta läste jag Soran Ismails inlägg på Facebook om Agne, en person som betydde mycket för honom. Ismail kallar honomen ängel och tackar för all hjälp och allt stöd han fick av honom. Kommentarerna under inlägget blir en presentation av en lång rad människor som Agne, som stöttat människor som just kommit till Sverige och som gjort skillnad på riktigt. Jag börjar gråta och för varje kommentar gråter jag mer. Någonstans finns det hopp om mänskligheten.
Så ser jag mitt eget namn och ett meddelande från en elev jag hade för ganska många år sedan, då vi just startade det som då hette IVIK. Då gråter jag ännu mer och tänker på alla de elever jag mött under åren, som varit nya i Sverige och haft ett stort behov av en trygg plats. Inte sällan har skolan varit den platsen. Kanske är det dags att skriva den där uppsatsen om hur de upplevde skolan när de kom och hur det gått för dem sedan. Ska bara orka ha tid för studier. Just nu får mina elever allt fokus. För någon av dem kanske jag kan bli en Agne.
