”Att skiljas är att dö en smula” citerade min chef och visst känns det så. Idag har jag och många av mina kollegor avtackats. En så otroligt sorglig stund, då ingen, förutom en tårögd men ändå nöjd pensionär, faktiskt vill sluta. Jag trodde att jag skulle kunna fixa det utan tårar, men det gick verkligen inte. Jag vet att det blir bra till hösten, det är inte det som är problemet, men jag skulle ännu hellre velat vara kvar. Helst på programmet, men i alla fall på skolan.
Fina ord från chefen och många, många kramar fick jag idag. Igår fick jag god mat och lite för många glas fin. Snart får jag fyra dagar i Kraków tillsammans med de flesta av de bästa kollegorna. Det är skönt med en sådan avslutning. Har aldrig varit i Polen och nu får jag åka dit med riktigt trevligt sällskap.
När det avslöjades vilken skola jag kommer att jobba på i höst hördes några spontana ”Ja!” från kollegor som har sina barn där. Det värmde. När jag träffade mina ny chefer i onsdags förstod jag att jag fått väldigt fina vitsord och det värmer också. Tror säkert att de nya kollegorna kan bli lika bra som mina nuvarande, men just nu känns det som att få kan leva upp till de förväntningar jag har på en bra kollega.
Nu ska jag bläddra i nya skolans skolkatalog, leta efter kollegornas ungar och förundras över hur små de där ungarna i sexan är. Kanske har jag dött en smula, men jag kommer igen.
