Då sonen var magsjuk i fredags och det var min tur att vara hemma missade jag tyvärr uppvaktningen av mina fem elever som tog examen. Fyra på vårt gymnasium och en på en folkhögskola i närheten. Elever som jag mötte för första gången då de knappt kunde ett ord svenska. Två av dem har jag följt sedan deras första skoldag i Sverige. Två av dem var jag i början ibland ovän med, mest för att de inte accepterade en kvinnlig lärare. Konflikten, om det nu kan kallas så, löstes snabbt då de märkte hur viktigt det var för mig att de skulle lyckas. Jag ställde höga krav på dem för att jag trodde på dem. De sade sig vilja bli poliser, läkare, tandläkare, ingenjörer och civilekonom. Jag sa till dem att det kunde bli vad de ville, men att det krävdes en jäkla massa jobb. Ansvaret var deras, men jag fanns där för att hjälpa och stötta. Även efter de gått vidare har mitt klassrum alltid varit öppet. Ibland har de knackat på och fått hjälp med samhällskunskap, historia, engelska, psykologi eller vad de nu behövde för hjälp just då.
Nu fylls min mailbox på Facebook med de allra sötaste meddelanden. De tackar för presenten jag och mina kollegor köpte, men mest för att jag alltid trott på dem och alltid fått dem att kämpa mer och göra bättre resultat. De tackar för att jag engagerat mig, för att jag alltid tagit mig tid för dem och för att jag lärt dem att ta eget ansvar för sitt skolarbete. De skickar kramar, önskar mig en trevlig sommar och skriver att jag varit en av deras absolut viktigaste lärare.
Glädjetårarna kommer och jag är glad att mitt arbete hjälp dem. Jag är så otroligt stolt över dessa unga människor som kämpat så otroligt mycket för att komma dit de är idag. Det bästa med att vara lärare är att få möta dem!