Jag vet att jag kommer att byta jobb i höst. Jag är varslad och omplacerad. Till största delen är jag rejält taggad inför nya uppgifter, men det finns ändå en liten, liten del av mig som hoppas att allt ska ändras och jag ska få stanna kvar. Det är den delen av mig som inte riktigt orkar börja om just nu. Som inte orkar köra järnet och göra gott intryck på en ny arbetsplats.
Men mest ska det ändå bli spännande. Nya utmaningar är lite min grej och att undervisa yngre elever blir helt klart en utmaning. Visst har jag gjort det förr, men då var både jag och skolan en annan. Jag vet att den erfarenhet jag fått de senaste sex åren är betydelsefull. Jag har helt klart blivit en mycket bättre lärare. ”Vad skulle kunna få dig ur balans? Ingenting” sa en kollega idag och jag hoppas att hon har rätt. Jag provoceras sällan och har inte höjt rösten i klassrummet på många år. Det hoppas jag att jag slipper, men kanske blir det svårare att hålla sig lugn med 30 12-åringar i ett klassrum.
Idag träffade vi några av de elever som troligen börjar på IM till hösten. Vi brukar börja med att intervjua dem, så att vi vet lite vad de tänker inför hösten. Lite vemodigt är det allt att inte få undervisa dem. Till det positiva hör att flera av dem nu går på skolan jag ska arbeta på och deras studievägledare som var med talade varmt om mina blivande kollegor. Hon sa att det är högt i tak och att stämningen är god. Det låter lovande och många verkar ha den bilden av min blivande arbetsplats. Det känns skönt.
Om jag själv hade sökt jobb på någon av grundskolorna i kommunen hade jag gjort det på den skola jag omplacerats till. Jag försöker påminna mig själv om det mitt i allt snurr, men visst hade det varit trevligare om valet varit mitt eget.
