Orättvisorna ökar i vårt samhälle. Klyftorna mellan de som har och de som inte har ökar. Tyvärr börjar ojämlikheten redan i skolan, då de där klyftorna finns mellan skolor men faktiskt också inom. Många skyller på det fria skolvalet, där bättre bemedlade föräldrar väljer bort vissa skolor för sina barn. Väljer bort dåliga skolor. Att säga så låter lite illa, som om föräldrar som inte tjänar lika mycket är lite dummare och därför inte gör valet. Jag kan tycka att det här med att välja låter lite fint, men resultatet har blivit helt galet. Felet ligger dock inte i själva möjligheten att välja, utan att det faktiskt finn skolor som föräldrar vill välja bort. Om alla skolor vore bra, skulle problemet inte vara så stort. Alla skolor ska vara bra, visst är det lätt att säga, men utan rejäla satsningar händer självklart ingenting.

”Vi måste våga tala om klassfrågan” skriver Anna Dahlberg i Expressen och jag håller med henne. Det handlar inte om att skuldbelägga föräldrar som väljer, eller ens de som inte väljer, det handlar om skillnader mellan skolor som inte borde få finnas. Dahlberg skräder inte ord och när man börjar tänka som hon gör blir det inga roliga tankar som snurrar i huvudet:

Det sociala arvet blir allt viktigare. Familjebakgrunden avgör hur du lyckas i skolan och det i sin tur avgör hur du klarar dig resten av livet. Det är 8-10 gånger vanligare att hamna i kriminalitet om man har låga betyg än om man har medelgoda eller höga betyg. De psykosociala problemen följer hack i häl liksom hälsobekymmer och svårigheter att få fotfäste på arbetsmarknaden.

 

I den här gruppen befinner sig ofta mina elever. Oavsett om de gått i en bra eller dålig skola tyvärr. För vissa spelar det ingen roll vilken skola de går i, om skolan inte kan nå just dem. I den bästa av världar gick alla ur nian med betyg nog att ta sig in på gymnasiet för att tre år senare ta studenten, fortsätta till universitetet eller få ett jobb och sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Så ser det självklart inte ut och hur många miljoner, ja till och med miljarder, som satsas på skolan måste det finnas olika vägar till framgång. Alla är inte mogna nog att trycka på gasen genom högstadiet och gymnasiet och ut i livet. En del behöver lite extra tid och lite extra stöd. En del behöver Introduktionsprogrammen. IV ni vet, skolans största misslyckande enligt Björklund och många andra. Jag förstår tanken. Det är ett misslyckande om elever inte lyckas i skolan. Ett misslyckande för skolan. För eleven blir det ett ännu större misslyckande om hen inte möter rätt stöd efter den misslyckade grundskoletiden. Att då spara pengar på dem som behöver mest stöd är vansinne. Men det sparas och tyvärr sparas det rejält.

Så här fortsätter Anna Dahlberg:

Eftersom gymnasiekompetens har blivit ett grundläggande krav för att få jobb beskriver Arbetsförmedlingen utvecklingen som ”alarmerande” med risk för livslånga arbetsmarknadsmässiga problem.

Tillströmningen sker främst från två håll. Dels handlar det om nyanlända invandrare med låg utbildningsnivå, dels om den växande utslagningen från skolan. Var fjärde 19-åring saknar numera fullständiga betyg från gymnasieskolan.

Så ser det nya klassamhället ut. Betongförorten möter bruksorten och båda dras neråt av globaliseringens gravitationskraft.

Det är inte särskilt meningsfullt att prata om skolans kris eller arbetslösheten utan den bakgrunden. Skolresultaten sjunker visserligen över hela linjen, men det är utslagningen av de svaga eleverna som är det mest akuta problemet.

 

Så nu till den viktiga frågan. Är det viktigast att årets budget går ihop, eller är det kanske lite viktigare att satsa på dem som behöver det just nu så att de inte kostar betydligt mer i framtiden? En retorisk fråga skulle jag säga. Tyvärr är den långt ifrån retorisk för många politiker, då här och nu har alldeles för stort fokus i den ekonomiska diskussionen. Det handlar om människors liv och då tänker jag inte på lärares, utan på ungdomars. På lång sikt är det väldigt dyrt att spara på skolan. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att besparingar på de svagaste grupperna är att offra dem. Det måste vi våga tala om.