Ett möte mellan statistik och verklighet

Det satt fyra politiker från de styrande allianspartierna i kommunstyrelsen längst fram i salen. I publiken satt några till. Resten av salen var fylld av gymnasielärare. Gymnasielärare som fått veta att drygt 20 av deras kollegor får sluta och de som är kvar jobba mer.

Det handlar om arbetsbrist sa politikerna. Kostymen är för stor.

Det är inte sant sa vi. Ni har krympt kostymen så mycket att ingen går i den längre.

Vi vill ha en skola för alla, sa politikerna.

Den skolan har ni sparat bort, sa vi. När det finns 32 i klassen och varje lärare får fler kurser, fler klasser och i många fall blir mentor för 32 elever, då blir det inte en skola för alla. Ingen skola för de elever som behöver stöd, inte för de elever som behöver utmaningar och inte heller för lärarna som vill, men inte längre kan, möta alla.

Vi sparar inte på dem som behöver mest stöd, sa politikerna.

Det gör ni, sa jag, på programmet där jag arbetar finns de elever som behöver mest stöd. Nästa år blir de minst lika många, troligen fler, men två av deras lärare får sluta.

Det är olyckligt, sa politikerna, med vi bestämmer inte hur fördelningen av resurserna inom skolan ser ut.

Det finns ingenting att fördela, sa vi.

Den statistik vi fått till oss säger att besparingarna är nödvändiga. Att kullarna är små och lärarna för många. Så säger politikerna.

Vi har nästan lika många elever nästa år trots att kullarna är små. Vi har kunnat locka elever att söka till oss då vi haft en bra skola att erbjuda dem. Det kan vi inte nästa år. Vi kan inte med stolthet säga att vår skola är den bästa för eleverna. Så säger de nu uppgivna lärarna.

En efter en presenterar lärarna sig. Berättar vad vi heter och hur länge vi jobbat. Berättar att gränsen är nådd nu, att vi inte kan vara bra lärare, att det är för många saker vi inte hinner, för många elever som inte får den hjälp de behöver, för många elever som inte når de resultat som de kunde ha nått om det fanns pengar och utrymme nog för oss att göra vårt jobb. Vi berättade om elever som mår allt sämre och som behöver fler vuxna i sin närhet. Inte färre. Vi berättade att vi inte orkar mer och att många funderar på att byta yrke, eller i alla fall arbetsplats. Vi berättar om en skola vi var stolta över att arbeta på som nu inte blir sig lik. Vi berättar om år av besparingar som nu gått alldeles för långt. Vi berättar om människorna bakom statistiken.

Vår statistik säger att ni inte kommer att behöva arbeta mer. Att det är arbetsbrist som gör att ungefär 20 lärare måste bort. Vi litar på statistiken, säger politikerna.

Verkligheten säger att vi tappar 50 elever och drygt 20 lärare. Hur går det ihop? Vi frågar för att få veta, säger lärarna.

Det handlar om pengar, säger politikerna. Det finns inga pengar. Men vi vill ha en bra skola för alla som lockar elever i hela regionen.

Hur går det ihop? Det undrar jag.