Lärdomen som personalen drar är att man kommer att vara mer försiktig när det gäller lovaktiviteter
Så säger rektor Johanna Ulveström när hon ställs till svars för en inbjudan till sportlovsaktiviteter som skulle kunna vara från stenåldern (nja, inte riktigt kanske) men visar sig vara från februari 2013.
Flickorna ska pyssla och pojkarna ska bowla. Vad är det att bråka om? Rektorn säger ju till och med att de ska göra tvärtom på påsklovet och att de lärt sig att tänka efter när det gäller lovaktiviteter. Då är väl allt frid och fröjd? Typiskt PK-folk att irritera sig på så här oskyldiga och naturliga saker.
Hade inbjudan kommit till mina barn skulle jag blivit totalt skogstokig. Inte för att mina grabbar skulle få bowla istället för att pyssla, inte heller för att de behöver betala för det i den kostnadsfria skolan, egentligen inte heller för att de delats i kill- och tjejgrupp då det visst kan vara vettigt ibland, men för att hela grejen är så vansinnigt oreflekterat.
”De vill vara med sina kompisar” säger Ulveström och ja, det vill de säkert. Men varför inte dela upp aktiviteten så att hälften av eleverna pysslar och hälften bowlar, för att sedan byta och göra tvärtom? Varför utgå ifrån att alla har kompisar av samma kön och om de har de, varför inte utmana dem att vidga sina vyer?
Rektor för fritidsverksamheten Ulla Lyckestam säger så här:
Jag vet att personalen har ansträngt sig för att få till bra aktiviteter och ibland kan det också vara gynnsamt att göra saker med pojkar för sig och flickor för sig. Men det hade kanske varit en fördel om barnen hade varit med i en dialog om detta.
Barnen har alltså inte ens varit med i diskussionen och min tolkning är att personalen tagit för givet att flickorna vill pyssla, för det gillar ju flickor, medan pojkarna vill bowla, för vi vet ju alla hur svårt pojkar har för att sitta stilla. Så kan de manliga fritidspedagogerna följa med pojkarna, för de gillar ju när det är lite livat och de kvinnliga fritidspedagogerna kan mysa lite med flickorna utan några pojkar som stör. Eller? Det är väl så pojkar, flickor, kvinnor och män fungerar?
Skolan ska motverka stereotypa könsroller, inte förstärka dem och skylla på barnen. Vuxna ska föregå med gott exempel och hjälpa ge barnen hundra möjligheter istället för en. Det handlar inte om att personalen ska vara försiktig när det gäller fritidsaktiviteter, det handlar om att de ska tänka sig för hela tiden. Ulveströms uttalande visar att hon inte har en aning om vad som egentligen är problemet.
Det kan tyckas oskyldigt det här och som enstaka händelse är det kanske så. Problemet är att det finns så otroligt många liknande tillfällen varje dag, både i skolan och utanför, som tillsammans bidrar till att cementera de begränsande könsroller som både flickor och pojkar mår bättre utan.
Så vad borde lärdomen vara? Tänk ett varv till och bli medveten om dina egna fördomar och hur du motarbetar dem. Inse att det inte primärt handlar om planerande av fritidsaktiviteter, utan om så mycket mer.
6 kommentarer
Ingenjör C · februari 13, 2013 kl. 10:52 e m
Att dela upp pojkar för sig och flickor för sig kan jag tycka är bra ibland. Nästan så jag tycker att uppdelning flickskola och pojkskola skulle vara bra. Men att sätta flickor att pyssla och pojkar på bowling är ren idioti.
Men jag är inte förvånad. Min upplevelse av tonåringarnas skola är att de förmedlar värderingar så det stänker om det. Gäller allt, från slentrianmässiga könsroller till politiskt korrekta sopsorteringsvärderingar.
Bedrövligt.
Linda O · februari 13, 2013 kl. 11:13 e m
Det kan absolut vara bra med tjej- och killgrupper ibland, men det gäller att veta varför och i vilket syfte. Det här verkar inte så genomtänkt.
Jacob · februari 13, 2013 kl. 12:33 e m
Jag håller med om att det känns oreflekterat. Och oprofessionellt.
Samtidigt ska man vara kritisk mot drevet som skapas här. En del av vår profession gör det omöjligt att alltid vara 100% öppna när journalister ringer. Jag tänker att det finns grupper där könsrollerna är för trånga och där man delar upp i kill- och tjejgrupper för att jobba med just dessa normer. Ingenting i de intervjuer som cirkulerar tyder på det, men det KAN vara så…
Blir bara lite illamående när jag tänker att jag själv kan hamna i en situation där jag och mina kollegor gör en liknande uppdelning, fast på reflekterade grunder. (Antagligen hade jag satt killarna på att pyssla och tjejerna på ett coolt äventyr utanför skolan, men det är en formsak här…) Skulle vi behöva utstå samma sorts populistiska drev då? Det är inte omöjligt. Skulle vi med gott samvete kunna vara öppna med anledningen? (”Det här är en grupp barn som hemifrån får en uppfostran som begränsar dem och därför gör vi en tillfällig insats för att de ska upptäcka hela sitt jag.”) Antagligen inte. Det skulle kosta för mycket av våra elevrelationer och föräldrarelationer.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta, förutom att jag ser en röd tråd från pepparkaksgubbe-tjafset i julas och jag undrar vart den tråden fortsätter.
Linda O · februari 13, 2013 kl. 1:01 e m
Håller med om drevet och att det inte alls behöver vara så oreflekterat som det verkar. Just rektorns kommentar gjorde ändå att jag ville skriva om det, då det blev svårt att se det som en oreflekterad händelse. Men visst kan det vara så att personalen verkligen tänkt till. Oavsett så behöver vi reflektera över vad vi gör, inte av rädsla för media, utan för att det är en del av vårt uppdrag.
Magnus Attefall · februari 13, 2013 kl. 8:10 f m
På min tid, 70-tal, så delades vi upp i t.ex. A-M och N-Ö. Suveränt. 🙂
Linda O · februari 13, 2013 kl. 12:16 e m
Och man fick inte alltid vara med kompisar, men överlevde och fick ofta nya.
Kommentarer är stängda.