Genrepedagogik har varit den rådande pedagogiken de senaste åren när vi talar om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt, mycket tack vare Pauline Gibbons. I det här samtalet som modereras av Lisa Gannå, diskuterar Britt Johansson och Caroline Liberg genrepedagogiken, som de jobbat med länge. Johansson talar om de faror hon kan se, trots att hon har kunskaper om och håller kurser i genrepedagogik och ”levt med det” sedan 2004.
Varför? Det är den viktigaste frågan vi alltid måste ställa oss, säger Liberg och hänvisar till sin handledare på lärarutbildningen, som fortfarande finns med henne på den ena axeln. Vi måste veta varför vi gör just det vi gör, just med de elever vi har och varför vi gör det just nu.
Lärarrollen har förvandlats från en didaktiker som gör egna val, till någon som verkställer politikers beslut. Vi hinner inte med samtalen om didaktik och pedagogik längre och hinner kanske inte reflektera över det viktiga ordet varför. Vad får det för konsekvenser?
Att bara gå en väg väcker en oro, säger Caroline Liberg och därför vill hon vara en del i ett kritiskt samtal kring genrepedagogik som just nu börjar ses som den enda rätta vägen. Britt Johansson påpekar att om man tror att genrepedagogik är en väg är man farligt ute. Genrepedagogik är mer än det som den ofta beskrivs som. Det schematiska och förenklade är inte bra.
Under årets Symposium har translanguaging blivit det nya innebegreppet och Ofélia Garcias student Kate Seltzer talade igår om hur det inte räcker med stöttning, dvs att genrepedagogik kanske inte är nog. Min förhoppning är dock att andra kunskaper och idéer läggs till, istället för att vi förkastar allt gammalt, vilket tyvärr är allt för vanligt i skolvärlden. Det är som att vi har ett behov av frälsningsläror och att vi glömmer att verkligheten är mer komplex än de förenklingar som vi oftast serveras. Jag tänker till exempel på En läsande klass, där många verkar använda lässtrategier utan att reflektera alls över varför. Att bara köpa en metod rätt av är självklart inte bra.
Britt Johansson talar om just det jag funderat över, om hur lätt det är att pendeln svänger för mycket och att vi fastnar i en metod i taget. Det som är inne är bra och allt annat är dåligt. Där ska vi inte hamna. Visst är forskning viktigt, men det finns forskning som pekar åt olika håll. Alltså måste vi vara mer ifrågasättande.
Ämnesdidaktik på ett mer konkret plan är ganska nytt. Många ville bort från de övergripande lärorna och få en forskning som beskriver det som sker i klassrummen. Forskningen ligger efter, det finns en eftersläpning i vad som når t.ex. politiker. Vi behöver kombinera lärares beprövade erfarenhet och forskning. Det är lärare som vet och deras röster behöver höras mer och oftare. Frågan är vem som lyssnar på lärare?
Liberg talar om något annat viktigt. Att anpassa metoder efter elever och inte tvärt om. Hon trycker också på att genrepedagogik snarare är ett synsätt än en metod, som nu instrumentaliserats och blivit färdiga lektionsplaneringar som lärare kan använda helt utan att reflektera. Precis som jag hävdar att det är med En läsande klass. Senare under föreläsningen påpekar Liberg precis detsamma och uttrycker sin rädsla över att vi använder en metod för alla.
Johansson talar om hur genrepedagogiken från början var ett demokratiseringsprojekt i Australien och det synsättet kanske vi behöver bli bättre på att använda. Genrepedagogiken är också ett sätt att hitta strukturer och metoder, men läraren måste ha koll på de bakomliggande idéerna också.
Varför trivialiseras och instrumentaliseras komplexa metoder? Johansson talar om läromedelsförlagens del i processen. Då behöver lärare inte sätta sig in i allt, utan kan bara köra på. Kanske är det ett sätt för lärare att kunna jobba med det som är nytt och inne, men utan att behöva lägga ner all tid som faktiskt inte finns. Rent krasst har vi inte tid att lära oss allt som behövs för att förstå det komplexa. Jag har lagt mycket tid på att läsa in mig på genrepedagogik och har istället för att använda modeller försökt att fokusera på synen på språk och text. Jag säger inte att det är rätt väg, men det är vad jag hunnit med ännu.
Liberg påpekar vikten av modeller initialt som ny lärare. Det är bra att börja med, men att fastna i det förenklade är farligt. Det är lätt att vi fastnar i texttyper och tror att det är vad genrepedagogik är. Inte konstigt säger hon, då de senaste läroplanerna helt fokuserar på texttyper, medan litteraturen och de skönlitterära, berättande texterna har fått stå tillbaka. I gymnasiets svenskkurser finns den sortens texter inte alls kvar. De narrativa texterna ses kanske som för simpla och istället fokuseras helt på vetenskapliga texter och analys.
Liberg kopplar till såväl Olvegård, som Kindenberg och talar om vikten av att se de diskurser som texterna ska fungera i. Det finns möjlighet att fokusera på detta inom genrepedagogiken, men det är lätt att det faller bort. Det räcker inte bara med systemisk funktionell lingvistik och fokus på språket. Värderingar, tankar och känslor måste också få plats och vi behöver lära eleverna att ifrågasätta det de läser. Vi behöver också tänka på underliggande budskap i texterna.
Johansson talar om hur hon och ”hennes” lärare gör planeringar där kunskapskrav görs om till frågor för att utifrån dem kunna bestämma vilken genre som är mest lämpad att använda just vid det tillfället. Johansson visar att genrepedagogik är ett bra verktyg i elevers kunskapsutveckling, men att det krävs att lärare verkligen får tid att sätta sig in i mer än ytan och förenklingen. Risken är stor att det blir för krävande att göra på annat sätt än det förenklade.
Liberg talar om problemet med pedagogiska projekt, där kortsiktiga satsningar förväntas ge effekt snabbt och riskerar att läggas ner om den snabba effekten uteblir. Genrepedagogiken ska vara ett verktyg bland andra verktyg, inte den enda metoden som riskerar att ses som ett projekt.
Liberg vill förändra lärarutbildningen, men påpekar att systemisk funktionell lingvistik kan vara svårt att föra in, då lärarstudenterna och även lärarutbildare inte är så kunniga i nyare sätt att se på språk. Att föra in genrepedagogik ”på riktigt” är därför svårt. Exemplens makt är otroligt starka, säger Liberg och efterfrågar fler exempel i lärarutbildningen, som sedan kopplas till flera teorier och en diskussion om vad som ska användas när och varför. Samspelet mellan forskning och beprövad erfarenhet är central och hon menar att det är bra att ta avstamp i den beprövade erfarenheten och sedan problematisera och ifrågasätta det. Britt Johansson talar om hur bra lärare behöver mer än en metod för att kunna undervisa på ett bra sätt och ge eleverna de verktyg de behöver.
Vad tar jag med mig? Jag önskar att jag fick ett läslov v.44. Jag längtar tillbaka till att undervisa i historia, som jag är behörig i, men inte har undervisat i på många år. Det är först då jag kan pröva det jag lärt mig de senaste åren även på andra elevgrupper än de som består av nyanlända elever. Jag har märkt att mitt arbete i svenska på gymnasiet färgas mycket av mina kunskaper i och erfarenheter om genrepedagogik. Liberg talar just om hur viktigt det är att få bygga upp en beprövad erfarnhet och kunna kombinera det med ny och gammal kunkspa. Synen på att läraren är färdig då hen lämnar lärarhögskolan måste bort och vi behöver arbeta mer tillsammans.