Igår upptäckte jag att den klasskamrat från grundskolan, som spammar mitt Facebook-flöde med SD-propaganda av det vidrigaste slaget, är en ansedd SD-bloggare. Hen länkade nämligen till sin blogg och jag klickade mig dit. Vidrigt. Inlägg efter inlägg om varför invandrare inte borde få finnas i Sverige, om hur alla problem i Sverige beror på att vi tar emot flyktingar och hur det är löjligt att skylla på sin homosexualitet för att få stanna i Sverige, De ska utvisas som alla andra.
Hur många håller med om dessa helt omänskliga och inte minst ologiska tankar. Ibland känns det som om de är enormt många. Jag önskar att jag kunde stänga in mig i min lilla bubbla där människor faktiskt har både hjärta och hjärna. Jag inser dock att jag måste se och läsa vad anhängarna till ett av våra riksdagspartier faktiskt håller på med på internet. Avpixlat är inte allt. Det finns hur många bloggar som helst och det finns en svans av vidriga troll som inte drar sig för någonting i kommentarsfälten. Alltid anonyma, alltid hotfulla och alltid mer arga än vältaliga.
Det finns någonting som heter medmänsklighet. En önskan om gott till andra människor oavsett ursprung, hudfärg, kön och sexuell läggning. Det handlar om människor om individer. Inte om grupper. Ingen grupp består nämligen av uteslutande goda människor, men inte heller av onda.
Jag läser om Jimmy Sserwadda och Lawrence Kaala som gifter sig av kärlek, men också för att Kaala förhoppningsvis ska slippa utvisning till Uganda, ett land där homosexualitet straffas. Snart straffas de med döden om ett nytt lagförslag går igenom och den som inte anger en homosexuell går samma öde till mötes.
Jag vill inte att internet ska fyllas av hat. Därför bidrar jag md lite medmänsklighet. Att utvisa människor till en säker död är inte värdigt ett demokratiskt land. Det är inte värdigt Sverige. Så enkelt är det.