Jag hoppas att ni upptäckt Novellix, små, vackra böcker som innehåller en novell. Till några av novellerna finns lärarhandledning.
Jag har laddat ner fler Novellix-noveller på min telefon och de passar utmärkt att läsa när en till exempel åker buss eller väntar på någon. Igår läste jag Cilla Naumanns novell Lära sig som utspelar sig i en grundskola. Huvudpersonen är läraren Ulf som får en ny elev, Ingrid, en elev som av någon anledning provocerar honom otroligt mycket. Egentligen gör Ingrid ingenting speciellt, men hela hennes uppenbarelse irriterar Ulf. Mest är han irriterad på hennes jäkla väska som hon alltid rotar i när lektionen ska börja. I stället för att ta fram det hon behöver när hon faktiskt sitter och väntar på att lektionen ska börja.
Det är en intressant novell som väcker frågor om hur en lärare egentligen får känna för en elev och hur hen kan och får agera. Det är ytterst sällan det dyker upp en elev som jag inte kan finna någonting att tycka om hos. Det finns alltid något. Att börja nysta i detta något och hitta gemensamma beröringspunkter brukar vara en bra väg att gå för att, förhoppningsvis, få en bättre relation till eleven.
För Ulf kommer samtalen inte naturligt. Han försöker förbereda sig inför de dagar då han har vakt i matsalen och tvingas sitta ner med eleverna och äta. Då gäller det att ha något att prata om. Det tycker Ulf är väldigt jobbigt. För mig är dessa samtalen något av det bästa med läraryrket. Visserligen blir dagarna väldigt kompakta då en äter med eleverna, men det är ofta trevliga stunder.
Men tillbaka till elever som provocerar. Jag kommer (tyvärr) faktiskt på en elev som jag hade otroligt svårt för. Jag kunde inte hitta någonting hos hen som jag kunde tycka om. En fruktansvärd känsla. Det var många år sedan, men jag tänker fortfarande på det ibland och mår fortfarande dåligt. Jag förstod elevens agerande, men kanske inte hens föräldrars. Föräldrar som medvetet och aktivt vänder sitt barn mot skolan ställer verkligen till det. Den här eleven hade en synnerligen jobbig skoltid, från första början. Mycket kunde skyllas på skolan, men inte allt. När eleven så dök upp i sjuan började det faktiskt hyfsat bra, men sedan gick det snabbt utför.
Det är en elev. En av tusentals jag undervisat. Fortfarande är det inte okej. Fortfarande tycker jag att jag borde kunnat ändra mina känslor. Jag dolde dem. Oftast. Men fortfarande var och är det ett misslyckande. Att jag inte var ensam gör knappast saken bättre.
Läs gärna Naumanns novell du också och dela gärna dina tankar kring elever som provocerar och hur vi som lärare ska agera.
2 kommentarer
Morrica · januari 27, 2013 kl. 3:10 e m
Man känner det man känner. Ingen kan älska alla, men alla kan behandla alla med respekt och hövlighet.
Linda O · januari 27, 2013 kl. 3:24 e m
Absolut! Och det går i princip alltid utan problem.
Kommentarer är stängda.