Idag var det någon som ropade på mig i korridoren. Jag vände mig om, såg en ung man som jag först inte kände igen. Någon sekund senare kopplade jag och tur var väl det då den (inte så) främmande mannen gav mig en bamsekram. Han tog studenten i våras och då var jag och min kollega på hans gymnasieskola och uppvaktade honom. Redan då hade det hänt massor med honom, men han var aldrig 100% säker på sitt gymnasieval. Det var mer det program han råkade komma in på. Trots detta vet jag att han gjorde ett kanonjobb.

Nu berättade han om den utbildning han gick nu, som gav en annan kompetens. När han berättade om sina framtidsdrömmar lyste det om hela ungen. Han var nöjd och stolt. Jag blev detsamma.

Den rädda och arga lilla pojke som jag träffade för några år sedan finns inte kvar längre. Han var nästan försvunnen när jag och denne fantastiska unge man skiljdes åt efter att ha varit varandras sparringpartners i ett år, men nu var han som bortblåst.

Ett möte som det här gör varje minut av alla mina dagar, veckor, månader och år som lärare betydelsefulla. Ett möte som det här gör att jag inser att jag och mina kollegor gör skillnad. Ett möte som det här gör att jag orkar i många dagar, veckor, månader och år till. Ändå tills nästa möte som detta. För det kommer att komma fler.

Och sedan finns det de som säger att lärare tjänar dåligt.


0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.