Jag har två söner. Den äldste fyller sju i sommar och har just lärt sig läsa. Den yngste är snart 5,5 och helt ointresserad av allt som har med bokstäver att göra. Möjligen skriver han sitt namn om han måste, men knappt det. Däremot har de båda ett stort intresse av att läsa sig nya saker, älskar att bli lästa för och räknar riktigt bra. De är nyfikna och det är bra.

Som mamma och svensklärare försöker jag undvika att pressa dem. Jag tänker att de kommer att lära sig utmärkt utan att jag tjatar på dem. Det lämnar jag till lärarna i skolan. Och läxor, ja det kommer jag självklart att hjälpa dem med, men än så länge har de inga.

Nu har jag märkt att de omkring mig som har barn i samma ålder gör lite olika. Olika är bra, men jag anar en tendens som skrämmer lite. De som har döttrar lyfter oftare fram hur de läser och skriver hemma tillsammans och hur viktigt det är att de lär sig ordentligt innan de börjar skolan. De som har söner tänker sällan likadant. Alla blir lästa för, men alla uppmuntras inte att läsa, räkna eller skriva hemma. Eller uppmuntras är kanske fel ord, tvinga också, men någonstans däremellan.

Jag uppmuntrar mina ungar till allt detta, men på deras initiativ. Kanske är det inte tillräckligt. Min rädsla för att de ska bli prestationsprinsar finns dock i bakhuvudet. Jag vill att deras nyfikenhet ska leva och är livrädd för att de ska tro att de måste vara duktiga för att vara bra.

Kanske är oron obefogad. Finns uttrycket prestationsprinsar ens? Och varför är det så gott om prestationsprinsessor? Behandlar vi våra barn olika från början, eller är det bara jag som tycker mig se det? Lär vi våra söner att undvika att plugga och bara gå på lust?

Jag gillar inte press och tvång och hoppas verkligen att jag skulle ha samma avslappnade stil mot en dotter. Jag är dock medveten om hur lätt jag skulle ha för att att trilla dit. Jag är nära nu med. Idag lånade jag till exempel lättlästa böcker till storebror om han skulle känna för att läsa och lillebror har nästan fastnat i bokstavsappen Ordens magi med talsyntes.

Inget tvång, men möjligheterna finns. Jag tror det räcker. Vad tror du?

 

Kategorier: Språktankar

6 kommentarer

Helena von Schantz · april 16, 2012 kl. 10:26 e m

Håller helt med när det gäller tjat. List, mutor och framförallt träget letande efter de bästa böckerna för varje barn – det har däremot varit ett framgångsrecept för mig. Min son är 23 nu och ber mig om böcker.

    Linda O · april 17, 2012 kl. 9:54 e m

    Har aldrig gjort något på beställning och yngste sonen är helt klart likadan. Trodde inte han kunde alfabetet, men hittade en kul app där han visade att han visst kunde de första och dessutom kunde vissa ordbilder. Honom funkar nog inte alls tjat på… Visst är det viktigt med rätt böcker! Viktigt att hålla koll på det nya!

Helena von Schantz · april 13, 2012 kl. 11:50 e m

Linda, jag tänkte helt annorlunda med alla mina barn – pojken och flickorna. Alla har fått lära sig att läsa innan skolan – med uppmuntran. Flickorna blev läsare av sig själva, med min son fick jag använda list. En sommar ( jag tror det var när han var tio) fick han tjugo kronor för varje bok han läste. Vi har också tillbringat minst en vecka – oftast två – varje sommar någonstans där det inte finns tv eller dator. Inför den semstern har jag alltid bunkrat böcker med stor omsorg och en hel del förarbete. Barn som blir läsare har så många fler dörrar öppna till framtiden. Du litar på skolan därvidlag. Det gör inte jag. Och jag har gott underlag för min misstro. Jag tog en gång över en nia där det var två elever som gillade att läsa.

    Linda O · april 15, 2012 kl. 12:18 e m

    Jag är tämligen övertygad om att båda lär sig läsa innan det är för sent, men jag kommer att vänta med att låta det bli skola hemma. Och ja, jag litar på skolan, annars får jag kanske tänka om. Är inte säker på att tjat föder läsglädje. Eller ganska säker på att det inte gör det. Min läsglädje höll på att förstöras av svensklärare som tvingade på mig böcker. Tvinga och uppmuntra är två olika saker. Jag hoppas att mina barns lärare kommer att uppmuntra.

MalinC · april 10, 2012 kl. 10:41 e m

Hmm, intressant tanke. Svårt att veta när jag själv har två pojkar, men jag gör nog som du. Läser för dem förstås, frågar ibland om bokstäver och siffror med tränar inte. De verkar båda intresserade även om minstingen än så länge bara känner igen vissa bokstäver och skriver sitt namn någorlunda. Skulle inte träna aktivt med dem om de inter frågar efter det. Inte innan skolstarten.

    Linda O · april 11, 2012 kl. 3:32 e m

    Och visst hade vi väl gjort samma med döttrar? Hoppas i alla fall det…

Kommentarer är stängda.