Gårdagens handledning avslutades med att vi talade om vad vi är bra på. En av kollegorna hade varit på en stor konferens och talat om vår, eller egentligen hennes, yrkesintroduktion och märkt att får syn på elever och deras lärande var bättre än många andras. Jag säger bättre, men man kanske skulle kunna säga annorlunda. Grundprincipen är att eleverna alltid vill göra sitt bästa. Sedan kanske deras bästa inte alltid är så studieinriktat, men det gäller att arbeta därifrån mot ett mål som eleven vill nå. Är det behörighet till ett studieförberedande program, dvs 12 ämnen behöver fokus självklart vara på studier. Då funkar det inte att sitta och kolla Facebook hela lektionerna. Att skälla på eleven i det läget, eller ta datorn är troligen helt meningslöst. Däremot funkar det ofta bra att påminna om det mål eleven själv satt upp och ställa frågan huruvida det är målet eller sysselsättningen som ska ändras. Kanske väljer eleven då att studera, mycket troligt om målet verkligen är rimligt och dessutom ett mål som eleven satt själv. Kanske väljer han eller hon att inte studera just då och vårt ansvar som vuxna är att ta reda på varför.
Nu menar jag absolut inte att jag tillåter mina elever att skita i allt och kolla Facebook hela veckan, tvärtom är det väldigt få som gör det. Det kan dock vara skönt att veta att det en riktigt jobbig dag kan vara okej att göra lite mindre och dessutom ta ansvar för det själv. För jobbigt har våra elever det väldigt ofta. Så jobbigt att jag många dagar är imponerade av att de står på benen och kommer till skolan. Igår var en elev helt under isen. Jag vet varför och jag förstår honom. En del av mig blev otroligt frustrerad över att han inte fick gjort någonting, men jag lyckades bita mig i tungan och istället se det positiva i situationen. Eleven var på plats i skolan och klarade dessutom flera tillsägelser, eller rättare sagt påminnelser om att det borde vara skolarbete som gällde. För en utomstående kan det säkert verka konstigt att jag tillät honom sitta och slösurfa. Jag vet dock att samma situation förra läsåret hade medfört att han antingen stannat hemma, eller kommit till skolan med blivit vansinnigt arg om någon ens pratat med honom.
Vart vill jag då komma? Till hur jag vill vara och det klassrum jag vill arbeta i. Slutrundan på handledningen handlade om att vi skulle säga något vi uppskattade hos personen bredvid. Kollegan som talade om mig lyfte fram att jag är trygg och stabil. Två ord som jag aldrig skulle använda om mig själv, då jag ofta är rädd att jag är för känslosam. Jag tog därför detta som en väldigt komplimang, för visst vill jag vara trygg och stabil. Vi har en trygg grupp just nu och de litar både på oss lärare och på varandra. Igår spelade vi ett spel som gick ut på att man skulle slå en tärning, gå på en spelplan och tala om det som stod på rutan där man hamnade. En uppgift var att berätta om sin bästa vän, vilket kan tyckas oskyldigt. Det var bara det att en flickas vän just hade dött i översvämningarna i Thailand. Hon berättade om honom och började nästan gråta. Då reste sig en av de andra tjejerna och gav henne en kram och flera andra sa att hon var modig som berättade och sa att de var henne vänner nu. Tre saker är fantastiska, dels att flickan varit 3 månader i Sverige och ändå kommunicera detta, att hon vågade och att klasskamraterna bemötte henne så fint.
Nästa vecka ska alla hålla ett tal om en person som inspirerat dem. Några har valt att berätta om nära och kära och andra om en känd person. Vi lärare inledde projektet med att hålla varsitt eget tal. Jag om min mormor och min kollega om Håkan Hellström. På torsdag hoppas jag att få höra många fina tal om bland annat en vän som försvunnit, en pappa som är roligast och snällast i världen, en älskad bror, en suverän fotbollsspelare, en dotter och en kampsportare. Det ska bli roligt och alla kommer att göra ett bättre framträdande än de någonsin gjort, för se det är målet. Alla ska utvecklas och våga mer än de vågat tidigare. Det är perfekt nog.
