Idag är det bokjobb som gäller och tanken var att jag skulle sitta på biblioteket för att få lugn och ro. Nu öppnade det inte förrän tolv och därför blev det ett café som fick fungera som arbetsplats först. Djupt försjunken i en grammatikövning hörde jag plötsligt en röst. Jag vaknade till, tittade upp, såg en leende karl, blev förvirrad, tittade igen och insåg att det var en gammal elev som stod framför mig.

”Oj, vad du har vuxit”, sa jag spontant och möttes av ett skratt och en jättekram. Den lilla spenslige killen, med fler myror i baken än de flesta jag träffat, såg nu både lugn och trygg ut.

Det var fortfarande en del skit berättade han, men det började lösa sig. Och ja, en hel del skit har det varit, det vet jag. Det fina i eländet är dock att det finns ett gott hjärta även hos denne pojke som livet inte varit så snällt mot.

Noll poäng hade han när han dök upp hos oss på Individuella Programmet för några år sedan. Ett år senare hade han 10, men hans självförtroende var på tillväxt och hans leende nådde ibland ögonen. Efter två år hade han 30 poäng och lämnade oss. Fortfarande var skolan inte den bästa platsen han visste och hans väg kommer kanske aldrig att bli spikrak.

Det är fint att träffa på gamla elever och se att det hänt något med dem trots skit. Att det finns något fint inom dem och att någonting lyser i deras ögon.

En stor kram till fick avsluta vårt samtal och det värmde i hjärtat. Jag tänkte på det som jag och mina kollegor faktiskt uträttar. Vi kan inte skydda våra elever mot livets skit, men vi kan ge dem kärlek och kanske också hopp.