Mina elever befinner sig i ett nytt land och att det många gånger krockar mellan våra olika sätt att se på saker är troligen oundvikligt. Det som jag är glad för är dock att vår relation hela tiden utvecklas. Som lärare arbetar vi mycket med att skapa en god och respektfull relation mellan oss och eleverna och också inom gruppen. Nu har vi verkligen kommit långt och det är jag både glad och stolt över.

Elever som slutat har jag fortfarande regelbunden kontakt med. Främst via Facebook, men också ett sms då och då. Några av dem har gått vidare till gymnasiestudier på andra skolor, till komvux, SFI och folkhögskola. Det är alltid lika roligt att få höra hur de har det. I morse fick jag ett sms från en elev som slutade för ett år sedan. Hon skrev att hon saknade mig och jag kände hur mycket jag faktiskt saknar henne också.

Senast idag talade jag och en grupp elever om skillnaderna mellan lärare i deras hemländer och här. Jag talade inte så mycket då det uppgiften var den muntliga delen av nationella proven i engelska för år 9. Det var dock väldigt roligt att lyssna till dem när de diskuterade lärare och hur de talade till dem i sitt hemland och hur de talar till och med oss här. De konstaterade att det var väldigt konstigt i början att kalla lärarna vid namn och att det faktiskt gick att prata med oss på samma sätt som med vänner.  De enades också om att det kunde misstolkas och att en del elever kanske trodde att de inte behövde respektera lärare alls.

För mig är respekt en sak och förtroende en annan. Självklart ska elever och lärare respektera varandra, men respekten ska bygga på förtroende och inte rädsla. Många av mina elever har blivit slagna av sina lärare och det tog ett tag innan den rädslan inför lärare försvann. Det har också tagit ett tag att få föräldrarna att lite helt och fullt på oss. Jag har aldrig känt mig annat än respekterad av föräldrarna, missförstå mig inte där, men självklart är det en ny värld även för dem. Om en månad åker vi till Stockholm och alla elever ska med. Att ta med deras barn över natt hade inte gått för ett år sedan.

Så vad vill jag säga? Kanske att förtroende mellan lärare, elever och föräldrar är något som måste prioriteras. Jag vill också visa hur väldigt mycket jag tycker om mina elever och hur glad jag är över det ömsesidiga förtroende som är grunden i den relation vi har.

Skolan är i mångt och mycket en plats för relationer och det glöms ofta bort debatten.


1 Comment

Mia · april 29, 2011 at 7:32 e m

Bra skrivet! För mig känns det som att de här relationerna är en minst lika viktig orsak till att vilja vara lärare som mitt brinnande intresse för ämnet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.