Anniqa Sandell Ring och Mikael Olofsson inleder del två på Symposium 2015 och talar om kartläggning av elevers kunskaper. De har varit med och tagit fram Skolverkets kartläggningsmaterial. De fokuserar på den formativa delen.
Olofsson inleder med att läsa ett avsnitt ur Sami Saids Väldigt sällan fin där huvudpersonen talar om sina språk och hur fokuset förändrats under den långa väg han och hans familj tagit till Sverige. En elevtext från en elev som varit två veckor i Sverige som använder den lilla svenskan hen kan i kombination med skolspråket engelska och på så sätt kunna kommunicera om än på en blandning av språk. Det är utan tvekan den röda tråd som löpt genom de föreläsningar jag varit på hittills under Symposium 2015, translanguaging, att använda elevens alla språk i processen fram till en produkt som är på svenska. Mer om det så snart jag fått gjort om mina anteckningar från igår till blogginlägg.
Generellt görs en bristfällig kartläggning av elevers tidigare kunskaper och erfarenheter och de fall de gjort används kartläggningen i princip aldrig använts för att planering av undervisningen. Kartläggningen ska göras på elevens starkaste språk och från 1/1-2016 är det obligatoriskt att kartlägga en elevs kunskaper och erfarenheter senast två månader efter att eleven börjat skolan. Hos oss finns nu en ny mottagningsenhet där alla nyanlända från 7-18 kartläggs innan de placeras i en adekvat undervisningsspråk.
Sandell Ring låter oss se en del av Chimamanda Ngozi Adichies TED-tal The danger of a single story, där hon talar om hur vi ofta ser på andra länder med ett mycket fördomsfullt och ensidigt sätt. Hon berättar hur hon själv fått en ensidig bild av mexikaner och hur överraskad hon blev då de inte bara var människor som utnyttjar amerikanska välfärdssystemet. Lika lite som alla nigerianska män misshandlar sina familjer för att hon skrivit om en sådan man, är alla amerikanska, unga män seriemördare för att en sådan beskrivs i American Psycho.
Faran med en enda historia är något vi behöver tala om mer. Inte minst gällande vår medias syn på till exempel invandrare och muslimer. Med ett parti som SD i Riksdagen eldas den bilden på ännu mer, men få andra tar ansvar för att förändra den bilden. Om man gör det är man naiv och PK (varför det blivit ett skällsord kommer jag inte förstå). Faran med en enda historia handlar också om att vi tror att vi vet hur nyanlända elever är, vad de kan och vad de behöver.
Det handlar om att tolka och göra människor vi möter begripliga, men att vi sällan ser den vi ska tolka, utan lutar oss mot det vi tror att vi vet om den grupp vi anser individen tillhöra. Åter till nyanlända elever. En grupp som självklart inte är så homogen som vi vill få det att låta som. För oss som har en liten enhet, med få elever är det svårare att nivågrupperna än på större skolor med många elever som just börjat lära sig svenska. Genom att kartlägga deras kunskaper och erfarenheter får vi ändå möjlighet att anpassa undervisningen bättre till individen, även om hen ingår i en mycket heterogen grupp. Här vill jag koppla till gårdagens föreläsningar om translanguaging och hur alla elevens språk kan användas då hen lär sig svenska. Det kan i alla fall jag bli mycket bättre på.
Det handlar också om att identifiera de kunskaper som eleverna fått på andra sätt än genom skolan och kunskaperna kanske inte heller passar in i det vi anser är kunskap. I kartläggningsmaterialet testas förståelsen, inte mattekunskaper som ser ut som vi bestämt att de ska se ut. Kartläggningen kan visa vilka kunskaper eleven har i en annan kontext och lärare måste bli bättre på att hjälpa eleven att överföra kunskaperna till en ny kontext. Kartläggningen handlar om så mycket mer än faktakunskaper, som hur elever tänker och lär. Färdiga frågor kan begränsa de kunskaper vi får om elevens kunskaper. Till exempel är vår SO-undervisning väldigt etnocentrisk och då är det självklart att elever från en helt annan kontext inte kan.
Att skriva texter på både modersmål och svenska kan visa elevens kunskaper på ett helt annat sätt än om vi bara testar kunskaper på svenska. Självklart. I teorin är det enkelt, men i praktiken svårare. Vi behöver självklart hjälp att kunna läsa texterna på elevernas modersmål och då krävs lika självklart ett bättre samarbete med modersmålslärare. Något som inte är enkelt varken i teorin eller praktiken tyvärr.
Olofsson talar vidare om formativ bedömning på ett andraspråk och presenterar en text skriven av en mellanstadieelev. En återgivande text, som inte är kognitivt krävande. Sambandsorden är bra att titta på, liksom referensbindning. Andra saker att undersöka är självklart tempus. Meningslängd, fundament och bisatser har betydelse för komplexiteten. Annat som är fruktbart att titta på är nominalfraser (np) och huruvida de är utbyggda, hur kongruensen fungerar. Även verbfraser (vp) kan undersökas. Och så ordförrådet och skrivregler. Genom att undersöka en text utifrån dessa punkter har vi ganska snabbt fått en överblick över vad eleven kan och ännu inte kan. Utifrån det kan vi hjälpa eleven ta nästa steg.
Analysen baseras på performansanalys, att inte titta på rätt och fel, utan var eleven befinner sig i sin språkutveckling. Processbarhetsteorin går ut på att alla oavsett modersmål genomgår samma språkutveckling. Att sedan variera genrer och använda genrepedagogik kan också vara användbart, trots att detta inte är en modell specifikt för andraspråksinlärare. Som Olofsson påpekar att performansanalys kritiserats för att ta för mycket tid, men påpekar att det handlar om att som lärare lära sig metoden och att det sedan går snabbare.
Olofsson ger ett exempel från språkintroduktion och en grupp med stor spridning, precis som våra grupper ser ut. Lärarna där arbetar mycket ämnesintegrerat och med explicit skrivundervisning utifrån genremodellen. När eleverna ska skriva ämnestexter är det viktigt att föra in ämnesspecifika begrepp. Registerbegreppet är här viktigt att använda.
Vad tar jag med mig? Mycket vi gör är enligt denna föreläsning är bra. Jag känner själv att jag behöver bli bättre på att verkligen ta reda på vad eleverna kan. Nyfikenhet räcker långt, men jag behöver systematisera det mer. Jag tror inte att det bara gäller mig. Jag vet att det inte bara gäller mig. Just nu har jag få nyanlända elever, då de grupper jag undervisar på IM är de grupper där eleverna går preparand och målet är att de ska ta betyg i svenska i år. Då grupperna är så heterogena, vissa elever är födda i Sverige av svenska föräldrar, andra har varit i Sverige i drygt ett år och har ett annat modersmål är utmaningen minst sagt stor. Jag måste tänka minst ett varv till och försöka vässa undervisningen än mer.