Jag läste Boktokigs inlägg om boken Var är du? Människan och mobilen av Katarina Bjärvall och kom att tänka på ett samtal jag hade med en elev i förra veckan. Eleven läste Johanna Lindbäcks bok Välkommen hem och jag frågade hur hon trodde det skulle vara att komma hem efter ett år i t.ex. London. Om det skulle vara konstigt att börja umgås med de gamla kompisarna igen och om man missat mycket. Eleven var helt säker på att det absolut inte skulle vara något problem. Det finns ju Facebook, mobiler, skype och allt man behöver för att hålla kontakten.
Jag berättade då om när jag studerade i Brighton 1993 och att jag gick till en telefonkiosk en gång i veckan och ringde ett collect-call till mamma och pappa. Alla andra höll jag kontakt med genom att skriva brev. Mysigt på sitt sätt och faktum är att jag fick bättre kontakt med vissa vänner och inte minst med min farmor som var en flitig brevskrivare. Det har hänt en del minst sagt. Mycket är lättare nu, men visst skulle det vara kul att få ett riktigt brev någon gång?!
Elevens spontana kommentar var förresten rätt skön. ”Min mamma hade dött”, utbrast hon spontant och berättade att mobilen ringde flera gånger om hon var borta bara några timmar. Är det bara bra undrar jag stilla.