I måndags började jag på min nya arbetsplats, en ganska vanlig (men kanske ovanligt trevlig) grundskola i den kommun där jag arbetat de senaste sex åren. Jag blev ju varslad tillsammans med en massa kollegor och det talades mycket om arbetsbrist pga små årskullar och färre sökande. Självklart handlade det egentligen inte om det, utan om rena besparingar. Det blir ännu tydligare nu då det visar sig att skolan inte alls tappar 40 elever (40 elever och 23 lärare bort rimmar illa som det är) utan istället får 65 fler nya elever än de som tog studenten i våras. Inte arbetsbrist alltså.

Tilläggas bör att jag verkar ha kommit till en helt fantastisk arbetsplats. Det handlar alltså inte om att jag är fortsatt bitter över att ha fått lämnat gymansiet, utan om kommunens sätt att sköta ekonomin, skolan och sina anställda.

bild(10)