Jag har tidigare skrivit om det superba programmet Helt Blackout, där fyra unga människor utmanar sin talångest. I programmet utgår psykologen som stöttar dem ifrån en ångsttrappa där deltagarna ska fundera över hur jobbigt olika saker är. Trappsteg 40 betyder att det är jobbigt, medan 100 är att man i princip dör.
Idag har vi haft kulturdag. På morgonen sjöng vi afrikanskt call and respons. Några elever satte sig bakom och vågade inte riktigt. De flesta kom dock igång efter ett tag och det var häftigt att se hur nöjda många såg ut efteråt. Det är skönt att våga.
Pass två var det afrikansk dans. Jag är absolut ingen dansare. Nu satte sig mina elever vid sidan och jag gick fram till dem. ”Att dansa är 100 på min ångesttrappa, hur är det för er?” Ett litet skratt och ett erkännande om att jo, även hos dem hamnade dans på hundra. Vi enades om att vi skulle våga och att vi förhoppningsvis skulle överleva. Det gjorde vi.
Så var det avslutning i gympahallen. Nu skulle vi sjunga och dansa för de andra. Sådant gör inte jag. Eller kanske att jag kan tänka mig att sjunga, det är väl ungefär 80. Men dansa inför folk är absolut 100 om inte mer.
Med tanke på hur mycket vi tjatat om att utmana sig själv de senaste veckorna kunde jag självklart inte banga. Jag har alltså just sjungit och dansat för resten av skolan.
Och vet ni. Jag överlevde.