Gårdagens svenskkonferens skulle ha handlat om bedömning av samtal och muntliga framställningar, men efter att några av våra lärare hade varit på föreläsning med Jenny Edvardsson och återkopplade från den, hamnade vi istället i ett samtal om läsning och elevernas språk. En kollega som arbetat med andra elevgrupper under några år hade nämligen reagerat på hur mycket sämre eleverna skrev nu när hen kom tillbaka till gymnasiet.

Våra kursplaner fokuserar mycket på att eleverna ska lära sig att skriva olika sorters texter. De ska argumentera, utreda och analysera. Visst står det också att de ska läsa texter av olika slag, men ingenting om hur omfattande dessa ska vara. Den stora försämringen gällande elevernas läsförmåga handlar också om läshastigheten. Eleverna är helt enkelt inte vana vid att läsa längre texter. Tydligt är också att de inte har något eget fungerande språk, vilket gör att det ibland blir ganska lustigt (eller sorgligt) när de på gymnasiet förväntas skriva på ett vetenskapligt sätt.

Jag vill inte att detta inlägg ska bli ett klassisk “vad har egentligen lärare som haft eleverna tidigare gjort” men vill ändå lyfta några saker som oroar mig. Ett är att läsningen försvunnit från många ämnen genom att få använder läroböcker. Det är en omöjlighet att eleverna bara utvecklar ett bra språk under några svensklektioner i veckan och svensklärare kan inte heller förväntas ta ansvar för elevernas språkutveckling själva. Läslyftet i all ära, men helt ärligt är det bortglömt nu och fortbildningsinsatserna handlar om något annat. Synen hos många icke-svensklärare är också att de inte “hinner” ansvara för elevernas språk, eller att det helt enkelt inte är deras uppgift.

Få läroböcker, lärare som gärna berättar det viktigaste för sina elever och sedan låter dem leta fakta på internet för att skriva ett arbete om något ämne. Jag misstänker att det ser ut så i många skolor och det må verka kreativt och bra, men för elevernas läs- och skrivförmåga är det rätt illa. För att utveckla ett bra språk krävs undervisning och nej, alla lärare behöver inte vara språklärare, men alla ämnen har ett ämnesspråk som eleverna måste lära sig behärska. I historia måste mina elever ha koll på orsaker, förlopp, resultat, konsekvenser och i alla områden vi läser finns specifika begrepp som de behöver lära sig som urbanisering, demokratisering, revolution, för att nämna några. Visst är det bra att lärare är duktiga på att göra presentationer som sammanfattar det viktigaste, men eleverna måste också möta text och bearbeta den, gärna tillsammans med läraren.

Just tillsammans tror jag är nyckelordet. Fri läsning i all ära, den kan bidra till både läsvana och minskad stress, men det är den gemensamma läsningen som utvecklar eleverna mest. Att verkligen närläsa en text tillsammans, undersöka språket, hitta meningar och ord att lägga till sin språkliga repertoar, leta budskap, kopplingar, ställa frågor, diskutera karaktärer och allt annat som går att göra med en text. Eleverna behöver språkliga förebilder och där funkar wikipedia helt ärligt rätt dåligt. Elevernas språk blir sämre, det är bara att konstatera och vi kommer ingenstans genom att skylla varken på dem eller andra lärare. Istället behöver vi alla arbeta aktivt för att eleverna faktiskt ska klara av högre studier och det är vår gemensamma uppgift.


0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.