En dryg vecka med distansundervisning och jag funderar på att lägga om modellen för undervisningen något från och med imorgon. Det har jag redan hunnit göra flera gånger ska sägas.

Inledningsvis försökte jag undervisa ganska mycket som vanligt, fast på distans, men genomgångar i ett digitalt klassrum på samma sätt som i det fysiska klassrummet. Det föll av många skäl, där bristande uppkoppling var ett, men det viktigaste kanske min egen stressnivå.

Rutinen därefter har varit uppstart och upprop i Meet, någon form av eget arbete där jag finns kvar i vårt virtuella klassrum för handledning och avslut med sammanfattning och frågestund. Det har funkat okej, men jag har upplevt det som svårt att stötta de elever som behöver stöd, men inte är så bra på att be om hjälp. De jag brukar se till att uppmärksamma i klassrummet.

Just nu har jag två vfu-studenter som gör sig fjärde vfu (sista dagen imorgon) och tar examen i vår. Idag delade vi in klassen i tre grupper och genomförde en examination i språkhistoria. Jag hade då åtta elever och märkte direkt en stor skillnad. Eleverna hade förberett svar på frågor och fick först presentera i fem minuter var. Därefter ställde jag några mer övergripande frågor och det gick faktiskt att föra ett riktigt vettigt samtal.

Slutsatsen blev att jag måste satsa på kvalitet snarare än kvantitet när det kommer till lärartid för eleverna. Planen från och med imorgon är att låta eleverna arbeta i basgrupper i ett Google Meet, där de löser uppgifter tillsammans. I två kurser (Svenska 1 och Svenska 3) kommer de att läsa samma bok och få frågor som handlar om dem. I Svenska 2 är det istället språksituationen i Norden som ska behandlas och i Historia 1b befinner vi oss mitt i Andra världskriget, men glider snart över i Kalla kriget med sin terrorbalans.

En lektion skulle då kunna se ut så här. Fortsatt upprop i helklass och sedan får eleverna antingen gå direkt ut i sina grupper eller se en inspelad genomgång där jag går igenom det lektionen kommer att handla om. Jag har skaffat konton på NE och Gleerups (som gett ut den historiebok vi använder) och kommer att dela material till eleverna som de ska arbeta med tillsammans.

Under lektionen besöker jag varje grupp en stund var och hinner då förhoppningsvis prata ordentligt med alla närvarande elever, så att de (och jag) känner att vi får kontakt “på riktigt”. För många tror jag också att det blir lättare att ställa frågor till mig om gruppen är mindre.

Varje lektion avslutas med att eleverna får svara på en fråga eller skriva om något de lärt sig i ett Googledokument som de öppnar i Classroom, så att jag kan följa det de skriver. Kalla det loggbok eller vad du vill. Ingenting som kommer att betygssättas, utan ett sätt att få veta vad de gör, tänker och förstår.

Jag har ingen aning om huruvida den här modellen kommer att fungera bättre, men det jag vill är att nå fler elever, utan att jobba ihjäl mig. Jag hoppas dessutom att de ska kunna stötta varandra mer, istället för att sitta och jobba själva. För många kan det kännas överväldigande att försöka lösa allt ensam.

 

Photo by Marvin Meyer on Unsplash


1 Comment

Kent Lundgren · mars 27, 2020 at 8:47 f m

Intressant att höra om dina erfarenheter, och kul att du så konstruktivt handleder VFU studenter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.