Egentligen är De effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson, som tillsammans står bakom Tankesmedjan Balans, en nätt liten bok på 142 sidor, men eftersom den väcker många tankar har jag bestämt mig för att den är värld en bloggserie.
Bokens undertitel är ”En bok om varför välfärdens medarbetare går sönder” och det är definitivt något vi borde tala massor om. Jag vet inte hur många kollegor jag har eller har haft som gått sönder av läraryrket. Det finns ingen balans mellan krav och resurser och jobbet tar aldrig slut. Lösningen blir att bita ihop och köra på tills man brakar in i väggen, eller att gå ner i tjänst för att orka. Inget av detta är egentligen en lösning, utan snarare ett bevis på de orimliga krav som ställs på lärare idag.
I De effektiva handlar det inte bara om lärare, utan även anställda i andra välfärdsyrken som precis som lärare arbetar med människor och därför ser dem som drabbas personligen av de besparingar som görs. Efter att ha följt författarna på Twitter har jag grunderna klart för mig. Ändå blir jag vansinnigt upprörd över det trixande med siffror som görs av politiker utan närmare eftertanke. Målet är en budget i balans kombinerat med pengar som kan fungera som satsningar. Lösningen är effektiviseringskrav.
”Effektiviseringskrav, vad är det” frågade jag och fick till svar att det är en viss procent som politiken varje år minskar nämndernas budget med. Först räknas budgeten upp för ökade kostnader som löneökningar och inflation, sedan drar man bort en del av ökningen och kallar det för effektiviseringskrav. Politiker lägger effektiviseringskrav så att vård, skola och omsorg ges incitament att hela tiden bli bättre och billigare. Inga konstigheter, enligt kommunekonomen. Det är så man gör.
De effektiva, s.11
I budgeten tas alltså inte hänsyn till inflation och löneökningar, vilket betyder att budgeten krymps. Anledningen till detta är att verksamheten ska ges ”incitament att hela tiden bli bättre och billigare”. Visst låter bättre och billigare som en perfekt lösning?! Att dessutom med hjälp av dessa effektiviseringskrav få pengar över att kalla satsningar är helt perfekt. Ge verksamheten mindre pengar att röra sig med och tillför en liten summa och framstå som otroligt generös. Resonemanget är inget annat än cyniskt och bygger dessutom på att människor som jobbar inom välfärden är lata och behöver incitament i fort av besparingar för att göra ett bättre jobb. Som om människor vore maskiner som med nya delar kan uppgraderas och leverera bättre varor snabbt. Att arbeta effektivare betyder istället att inte ta in vikarier eller att i skolan ta in fler elever i varje klass. Mer arbete för de som jobbar alltså
Den frågan jag ställer mig är självklart ”Hur kan det få vara så här?” Hur kan ekonomer få leka med budgetar på det här sättet? Hur kan politiker köpa resonemanget? Hur kan det komma sig att så få protesterar? Troligen för att det är viktigare med en budget i balans och en möjlighet att vinna nästa val än något annat. Det verkar vara få som på allvar sätter de ökade sjukskrivningarna i samband med effektiviseringar. Kanske är det också därför så många politiker blir upprörda över granskningar som t.ex. Lärarförbundets Bästa skolkommun? Jag inser att det finns problem med sådana granskningar, men det är tre kriterier jag brukar kika lite extra på och det är Utbildade lärare, Friska lärare och Betygsresultat i åk 9 i förhållande till förutsättningarna, Likvärdighetsindex. Även Lärartäthet är intressant. Få lärare och dessutom få behöriga lärare ger en högre arbetsbelastning och då ökar sjukskrivningarna. I kommuner där resultaten trots allt är höga går det troligen lättare att spara utan att invånarna klagar speciellt mycket, men sanningen är att eleverna i kommunen mycket troligt inte når de resultat de skulle kunna göra om resurser fanns. Många når kanske betyg i alla ämnen i år 9, men hur många får på riktigt chansen att nå de högsta betygen?
En annan anledning till att det faktiskt går att spara en hel del på skolan utan att någon protesterar nämnvärt är det som i boken benämns samvetsstress.
Samvetsstress brukar användas för att beskriva den stress som medarbetare i kontaktyrken känner över att jobba med krav som överstiger tillgängliga resurser och där den som drabbas av att medarbetarna inte hinner med alla sina uppgifter är i en utsatt situation.
Det tär på en anställd att hela tiden känna sig otillräcklig och kortsiktigt kan resultatet bli att hen försöker göra mer på samma tid, medan det långsiktigt leder till att den anställde bryts ned. Glappet mellan krav och resurser är något som framhålls som extra farligt, då stressen förstärks av det dåliga samvete den anställde känner då hen inte hinner göra sitt jobb på ett bra sätt och dessutom behöver se dem som drabbas med egna ögon. Jag vet inte hur många gånger jag själv tänkt, eller hört mina kollegor säga att de måste hinna med mer och jobba på lite extra för ”annars går det ut över eleverna”. Majoriteten av de som arbetar i välfärdsyrken vill nämligen göra ett bra jobb oavsett vad det kostar i kraft.
I beskrivningen av Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg (s.21 ff.) framhåller cheferna (i detta fall den biträdande sjukhuschefen) att effektiviseringarna som bland annat innebär att färre personer ska göra en märk väl inte lika bra jobb som tidigare, utan ett bättre jobb, inte kommer att drabba patienterna. Hur kan man på allvar tro att nedskärningar på personal inte ska få några negativa konsekvenser för patienterna? Den blinda tron på att allt handlar om att organisera om verksamheten och på så sätt nå ett bättre resultat trots mindre resurser är verkligen helt befängt. Som de så riktigt påpekas i De effektiva är det de styrande som borde drabbas av samvetsstress och inte de anställa.
Men är det inte så att Tankesmedjan Balans har ett behov av att smutskasta politiker och chefer som styr vår välfärd och därför letar upp extra hemska exempel för att svartmåla hela välfärdssektorn. Du behöver inte läsa många sidor av De effektiva för att inse att så tyvärr inte är fallet.
Jag läser vidare och återkommer med fler inlägg. Ska bara smälta det lästa och tänka några varv till.
