Först tänkte jag döpa det här inlägget till ”gråskalor” för det är sådana jag saknar i skoldebatten idag, men jag bestämde mig istället för att fokusera på vikten av att lyfta blicken.
Jag tog examen som lärare i december 1998 och började arbeta ”på riktigt” i januari 1999. Dessförinnan hade jag vikarierat en del och jag kände mig tämligen säker på att jag gjort ett gott yrkesval. När jag sökte jobb var det otroligt många sökande per tjänst och det var svårt att få jobb. Min ingångslön var 15.400 kronor.
De första åren var tuffa. Jag hade några korta vikariat och började sedan arbeta som högstadielärare på Hisingen. Elevgruppen var ganska blandad, men rätt tuff. Oftast kände jag dock att eleverna respekterade mig. Däremot stötte jag på en del curlande medelklassföräldrar som stöttade sina barn (påfallande ofta söner) vad de än tog sig för. Att plugga hade låg status i dessa grupper och det var något jag och mina kollegor kämpade mycket med.
När vi fick vårt första barn och flyttade från Göteborg började jag leta efter andra jobb. Inte för att jag inte trivdes, men för att avståndet var för långt. Jag ville också få upp min lön och enda sättet att göra det på är att byta arbetsgivare. Jag fick flera jobb, men hamnade till slut på Introduktionsprogrammen på ett stort kommunalt gymnasium utanför Göteborg. Där har jag blivit kvar i mer än tio år om än på ett nationellt program, då fördelarna utan tvekan överväger. En stor och stabil kommunal skola innebär trygghet även om skolan allt oftare fungerar som en budgetreglerare för kommuner.
När skolan diskuteras i media är det svartmålning eller pepp som gäller. Få debattörer har förmågan att lyfta blicken från sin egen vardag och se helheter. Även om jag arbetat som lärare i drygt 20 år och mött många olika elever, kollegor och chefer inbillar jag mig inte för en sekund att jag har en helhetsbild av svensk skola. Däremot har jag kunskap nog att veta vad som är bra och vad som är dåligt. Jag vet också att mitt yrke och min arbetsplats på många sätt är bra.
Trots detta vet jag också att arbetsbelastningen har ökat sedan jag började som lärare 1999. Undervisningstimmarna är fler, eleverna är fler och faktiskt är också de timmar som styrs av gemensamma aktiviteter på arbetsplatsen fler. Det betyder att den tid jag har för för- och efterarbete är mindre, vilket självklart påverkar min arbetssituation och kvaliteten på undervisningen. I förlängningen påverkar det också mitt mående och inte minst mina elevers kunskapsnivå. Jag vet också att min arbetssituation är förhållandevis bra. Ändå finns det stunder då jag inte orkar.
Det här måste vi prata om. Vi måste lyfta det faktum att lärare arbetar mer och förväntas arbeta mer. Vi måste tala om att det påverkar våra elevers resultat. Vi måste också tala om det faktum att kunskap inte är något objektivt. Att betyg inte alltid sätts efter kunskap och att kontrollen över detta inte finns.
Det handlar inte om att svartmåla skolan eller ens den egna arbetssituationen. Det handlar om att beskriva en verklighet som inte är hållbar. Jag har en ganska bra arbetssituation med kollegor jag trivs med, en chef som är lyhörd och elever som jag tycker om. Det betyder inte att jag inte ser de systemfel som finns inom den svenska skolan. Min verklighet är inte allas och att jag kritiserar systemet betyder inte att jag inte tycker om mitt yrke. Det gör mig inte heller till en sämre lärare.
Det är mycket snack om att satsa på skolan, men i realiteten finns det få satsningar som är mer än ord. Vårt system med friskolor och rätten till obegränsade vinstuttag läcker skattepengar och få politiker verkar våga sätta ner foten. Istället sväljer de glädjebetyg och floskler. Det är sorgligt.
Det är många som behöver lyfta blicken. Föräldrar behöver inse att deras barn är en del av en helhet. Lärare behöver förstå att yrket är komplext och att den egna skolan inte ger en helhetsbild. Politiker måste förstå att kvalitet är viktigare än obegränsade vinster i välfärden. Någonstans behövs en kvalitetskontroll som inte handlar om att Skolinspektionen ska arbeta hårdare, utan om att pengar ska tillföras där de behövs istället för att effektiviseras bort.
Vi har så mycket som borde diskuteras och som justeras i den svenska skolan. Det betyder inte att lärare är dåliga eller att elever är kassa eller ens att alla skolor behöver förändra sitt arbete. Istället handlar det om att vi behöver bli bättre på att se helheten och göra svensk skola mer likvärdig. Vår viktigaste uppgift är kanske ändå att göra skolan till en god arbetsplats för såväl lärare som elever. Elever finns alltid, men lärare är det brist på. Vår kritik borde därför tas på allvar.
