Resultaten av TALIS 2018 har presenterats och det som lyfts i media handlar mest om hur bra lärare trivs på sitt jobb och att statusen för yrkets upplevs ha ökat. Det senare har ökat från 5% till 11% och ligger fortfarande långt under OECD-snittet på 26% och våra grannländer. 18% av lärarna i Danmark upplever att deras status i samhället är hög, jämfört med 35% i Norge och 58% i Finland. Här tror jag att den kundskola som vi skapat i Sverige är en anledning. Varje elev är en påse pengar som kan försvinna om eleven byter skola. Det gör att kraven på lärare att t.ex. sätta (höga) betyg på elever som inte presterat är stora. Statistik från Skolverket som visar att vissa skolor systematiskt sätter högre betyg på elever än resultaten på Nationella prov visar är ett bevis på detta.
Rubrikerna i media handlar om att lärare trivs, men att de byter jobb ofta. Att i princip det enda sättet att få upp sin lön till en vettig nivå är att byta kommun spelar säkert in här.
Trivs vi då?
80% anser att fördelarna överväger nackdelarna i yrket, men svenska lärare arbetar mer än lärare i grannländerna. Här finns en av de signaler som tyder på att lärare accepterar alldeles för mycket för att de trots allt trivs med sitt jobb. Att jobba för mycket är inte bra och funkar inte i längden. Det är i avsnittet om lärares självtillit som siffrorna hittas och de handlar om att lärare anser sig ha möjlighet att hålla en god ordning i klassrummet och det tycker många, men färre än OECD. Ännu fler (93%) känner dock att de får eleverna att känna att de kan göra bra ifrån sig (över OECD), medan endast 63% anser att de lyckas motivera omotiverade elever (under OECD). Lärare känner också att deras arbete är tillfredsställande. Läraryrket är helt enkelt ett viktigt yrke och det tycker lärarna själva (även om statusen för yrket fortfarande är skrämmande lågt).
Svenska lärare lägger enligt undersökningen mer lektionstid på undervisning och mindre på att hålla ordning jämfört med OECD-snittet. Här har ålder och erfarenhet betydelse, vilket känns rätt naturligt. Jag är en bra mycket bättre lärare nu än när jag var ny för sisådär 20 år sedan och det skapar ett lugn som jag också tror skapar ordning. Mer erfarna lärare har också en högre självtillit än de mindre erfarna, vilket också känns helt naturligt. Erfarenhet ger självtillit.
Det går också att läsa att andelen mindre erfarna lärare i Sverige har ökat, vilket jag tolkar det som att de mer erfarna har lämnat yrket. Det gör jag utifrån Skolverkets statistik från 2015 som visar att 30.000 legitimerade lärare inte längre arbetar inom skolan. En annan undersökning visar också att varannan lärare funderat på att lämna yrket. Jag är en av dem, men det slutar ändå alltid med att jag stannar. Fördelarna är som sagt fler än nackdelarna.
25% av lärarna upplever att stöd till elever som behöver det inte finns, vilket är högre än i grannländerna och även snittet i OECD. Rektorerna anser också att det finns en brist på lärare som kan arbeta med elever som behöver särskilt stöd. För mig låter det som ett arbete som också andra än lärare måste få ansvar för. I en klass går det att göra massor av anpassningar för enskilda elever, men en speciallärare behöver ge det särskilda stödet och det är också det jag kan tänka mig att de 25%-en efterfrågar.
Så här står det i rapporten på s.54
Endast 77 procent av de svenska lärarna anser att elever som behöver extra stöd får det. Andelen är lägre än i de övriga nordiska länderna (med undantag för Danmark) och genomsnittet i OECD. Att undervisa elever i behov av särskilt stöd är också ett område där de svenska lärarna uppgett ett förhållandevis stort behov av kompetensutveckling.
[…]I Skolverkets attitydundersökning från 2018 framkommer en liknande bild. Nio av tio lärare uppger enligt den undersökningen att de har kunskap och kompetens att upptäcka elever i behov av extra anpassningar eller särskilt stöd. Men endast mellan sex och sju av tio lärare anser att de har tillräcklig kunskap
och kompetens för att stödja elever i behov av extra anpassningar eller särskilt stöd.
För mig är det glasklart att det är här andra yrkesgrupper än lärare behöver få ökad plats inom skolan. Då menar jag inte lärarassistenter, utan speciallärare. Jag kan också tänka mig att socialpedagoger kan vara bra för att stötta elever både på lektioner och utanför klassrummet. Att svenska lärare arbetar så mycket mer än andra, men ägnar mindre tid åt undervisning handlar dels om administration, men ännu mer om elevvård. Det borde räcka att läraren upptäcker elever i behov av anpassningar, gör det som kan göras i ett klassrum med många elever och sedan får hjälp av en speciallärare. Här behöver vi skilja på anpassningar och särskilt stöd. Särkilt stöd är något som speciallärare är utbildade att arbeta med. Allt kan inte lösas med anpassningar.
Det är delrapport 1 som har presenterats och sammanställts av Skolverket. I mars kommer den andra delrapporten som fokuserar på t.ex. lärares upplevda stress. Det är verkligen ett område som behöver lyftas mer, även om jag tycker att det går att även tolka vissa siffror i den nu publicerade delrapport som tecken på otillräcklighet som leder till stress. Vårt yrke är fantastiskt på många sätt, men i perioder är jag så stressad och utmattad att jag inte orkar något annat än att jobba. Det är inte hållbart och jag är långt ifrån ensam. Det enda som står i rapportens sammanställning är att 40% upplever stress och det är ändå en lägre siffra än 2013. Det ska definitivt bli intressant att läsa nästa rapport.
Jag håller däremot helt med om att jag har ett viktigt jobb som jag trivs med. Undervisning är hur roligt som helst och eleverna är i de flesta fall fantastiska. Jag har aldrig tråkigt på jobbet när det kommer till kärnuppdraget. Däremot är det frustrerande att jobbet aldrig tar slut. Det finns alltid mer att göra för att eleverna ska kunna nå målen. Det finns alltid sätt att förändra sin undervisning så att den blir bättre och passar fler elever.
De sista dagarna innan sommarledigheten gick vi bland annat igenom våra resultat på GR-enkäten, som är en årlig enkät som görs av eleverna i göteborgsregionen. Det är svårt att dra några jätteslutsatser, men något jag är glad över är att våra elever i hög grad upplever att undervisningen anpassas till deras förmåga och att de får en chans att utvecklas. Det är något jag och mina kärnämneskollegor på programmet har pratat mycket om i år och att planera en sådan undervisning är roligt, men också väldigt utmanande och inte minst tidskrävande. Då måste vi får tid till det och inte sitta med en massa mer eller mindre meningslös administration eller gå på möten som hade kunnat omvandlas till ett mail.
Just nu är ändå mitt enda skäl att byta jobb att göra något åt min lön. Den skulle kunna bli mycket bättre.
