Idag har jag sett mina elever på scenen och som alltid när det sker behövde jag torka en tår. I år var det mer än en tår, faktiskt grät jag en rejäl skvätt. Jag skyller allt på Lucia och på integrationen. I luciatåget fanns nämligen två före detta språkintroduktionselever som nu går på estetiska programmet inriktning musik. Från att ha varit nyanlända, ensamkommande, språkelever, ja en del av de andra, okända, är de nu en del av en klass och ett program. När jag såg dem sjunga mitt ibland de andra musikeleverna började tårarna rinna. Det var ett så tydligt exempel på att de fått en plats där de får vara mer som alla andra än de tidigare varit i Sverige. Ännu tydligare blev det när jag berömde dem efteråt och en klasskompis som går en annan inriktning asgarvade och utbrast ”men ni dansade ju inte ens i takt”. Så som man skojar med en vän, men aldrig med en främling.
Ännu fler tårar blev det efter att ha läst en artikel om ännu en av våra elever i lokaltidningen. Den ende av dem som fått sitt tredje avslag, men inte den ende som ännu inte har uppehållstillstånd. Han är mitt i vårt vi och självklart drabbar de alla elever på programmet när hans framtid är så oviss.
Just idag vill jag bara tänka på gemenskapen vi hjälpt till att skapa genom att integrera elever från Språkintroduktion, trots att de ännu inte är behöriga. Inte på hur jag ibland får slå knut på mig själv för att kunna stötta dem och ändå behålla en tillräckligt hög nivå på undervisningen. Jag vill också tänka på hur det inte är ”språkelever” och ”vanliga elever” i våra ettor, utan ett gött gäng ungar som alla har olika behov, men som kämpar på och trivs ihop. Att vissa av dem kommer att behöva kämpa lite extra är helt klart, men det handlar inte bara om ursprung. Jag har skrivit mer om vårt projekt här.
