Sent igår tog jag bussen hem från Göteborg efter en lite väl utdragen tågresa från Stockholm. Det blåste kallt och jag ville helst av allt bara kura ihop mig på ett bussäte och lyssna på musik. Nu blev resan en helt annan, då en gammal elev dök upp. Han bar upp min väska på bussen och vi pratade hela vägen hem.
När jag kände honom var han en pojke. En ganska liten och rädd sådan. Han var en av de första flyktingar från Afghanistan som vi hade hos oss och det var tydligt att han varit med om mycket. Det var också mycket som gjorde honom arg och han orkade inte alltid fokusera.
Nu var den lilla pojken en man och han kom direkt från jobbet på en restaurang i Göteborg. Något av det första han gjorde var att be om ursäkt för att han inte alltid gjorde sitt bästa i skolan och jag sa att han inte hade något att be om ursäkt för. Vi talade om att hitta ett nytt liv i ett nytt land och nu kände han sig verkligen hemma. Han älskade skogen och den friska luften och kunde inte se sig själv i varken Afghanistan eller Iran längre.
Något vi också talade mycket om var självklart skolan och vilka lärare han kom ihåg. Han kommentar om mig och mina två kollegor som jobbade tillsammans på Språkintroduktion, som då hette IVIK, var att vi verkligen ville att eleverna skulle lyckas. Då hade han inte riktigt kunnat uppskatta det, men han hade tänkt på det mycket senare. Jag hade tur, sa han och jag tänkte att jag faktiskt haft tur som fått se hur han utvecklats och att faktiskt få positiv respons om mitt arbete.
Det är något med ögonen med de elever som inte känner sig trygga och något som förändras när de gör det. En del landar redan efter några månader, för andra krävs det år. Det handlar inte om otacksamhet, utan om otrygghet. Att möta en trygg och lycklig blick från en elev som tidigare inte haft en sådan är något av det största i läraryrket. Det är då det känns att det jobb vi lärare gör faktiskt spelar roll.
Photo by Alexandre Croussette on Unsplash
