Jag hoppas att Metta Fjelkners utredning om ordning och reda kom till fler slutsatser än att ett ordningsomdöme ska bifogas betyget. Om skolorna vill. En sådan liten detalj, som troligen ger minimal effekt. Vi skriver redan omdömen, diskuterar ordning och reda på utvecklingssamtal. Med vissa diskuterar vi det dagligen.
Det diskuterades flitigt på Twitter under gårdagen efter Jan Björklunds utspel om det som media snabbt kallade ordningsbetyg, som skulle vara en ”skarp information till föräldrarna”. I princip alla i mitt flöde, där det finns många lärare, var överens om att detta är ett förslag som endast skrapar på ytan. Som så ofta när det gäller Björklunds och Alliansens skolpolitik ska tilläggas. Ännu en obduktion, ett papper i betygskuvertet. Jag hoppas sannerligen att elev och föräldrar får ”skarp information” tidigare än så.
Alla ser ordningsproblem, men förkastar de förslag som ges, så sammanfattade en politiker i flödet diskussionen och det känns lite symptomatiskt. En enkel lösning på ett komplext problem och lärare förväntas jubla. Att dessutom göra intyget frivilligt ger riksdagspolitiker ännu en chans att skylla på kommunerna, hade ni bara infört vårt ordningsomdöme, så skulle ordningsproblemen vara lösta. Sipp sippelipp, som min mattelärare på gymnasiet alltid sa när hon ville visa hur enkelt ett matematiskt problem gick att lösa.
Så vad är lösningen? Jag vet ärligt talat inte, men jag vet att det är mer komplext än vad diskussionen om ordning och reda vill låta påskina. Det jag vet är att elever inte alltid har en god arbetsmiljö i skolan. Jag vet också att nya grupper, t.e.x. i år sex, ofta har fler problem med ordning och reda. Jag har däremot endast haft en nia där problemen fortfarande fanns kvar. I den klassen fanns ett antal elever som störde och det de hade gemensamt var att deras föräldrar inte kunde förstå att så var fallet. Jag vill absolut inte skylla allt på föräldrarna, det vore också för enkelt, men min erfarenhet säger mig att det krävs att skolan och hemmet jobbar tillsammans, för att en lösning ska hittas.
Bästa sättet att nå lugn i de grupper jag undervisat är att hinna med eleverna. Många stör för att de behöver hjälp med den uppgift de håller på med. Det är också viktigt att jag som lärare hinner prata med mina elever och lära känna dem. Många kanske behöver få lov att t.ex. ta ett varv till sitt skåp under lektionen för att kunna hålla sig lugna, andra kanske helst sitter längst bak för att få överblicka, andra vill gärna sitta själva. Genom att lära mig saker om mina elever kan jag som lärare hjälpa dem att hitta lugn. Små grupper get inte automatiskt studiero, men det är bra mycket större chans att en grupp på drygt 20 elever nå ordnig och reda än i en på drygt 30.
Två lärare i klassrummet kan också vara en lösning. Många elever behöver omedelbar respons, något de inte kan få och det behöver de lära sig, men mer hjäp än en lärare kan ge i en stor klass är våra elever värda att få. Inte bara de som ständigt kräver den. Ordning och reda blir det när förutsättningarna finns, inte när ett extra papper läggs i betygskuvertet. Möjligen kan någon elev skärpa sig av rädsla att få ett dåligt omdöme, men är det den känslan vi vill uppnå.
Ett ordningsomdöme bygger på en skolverklighet där alla förutsätningar för ordning och reda finns, men där eleverna har valt att skita i det. All skuld läggs på individen, vilket är ett mycket märkligt sätt att tänka. Som om det bara handlar om att välja att skärpa sig.
Förslag som detta gör mig vansinnigt frustrerad.
