”Klasstorlek har ingen betydelse”
Hur många gånger har vi inte hört det. Allt enligt Hattie. En liten, liten del av det Hattie säger. Nu ska vi (kanske därför) ha mellan 30 och 32 elever i nästa års sexor. Hattie säger också att klassrumsklimatet är oerhört viktigt. Hur bra blir klassrumsklimatet när 32 elever ska knös in i klassrum som inte är gjorda för så många?
Det är viktigt att eleverna snabbt bygger upp relationer med sina lärare och med varandra. Hur lätt är det om det finns 31 elever till i klassen?
Hattie säger också att acceleration, dvs. att duktiga elever får mer utmanande uppgifter, är bra för elevernas utveckling. Det är också viktigt att elever som har det svårt inkluderas i den ”vanliga” klassen och får uppgifter på sin nivå. Hur ska lärarna hinna ta fram individuellt anpassade uppgifter till alla om klasserna innehåller så många elever som 30+?
Christian Lundahl talar om vikten att ge lärare tid att förbereda sin undervisning och säger också att det är ”kostnadsmässigt 15 gånger mer effektivare att låta lärare få den extratid de behöver för att kunna arbeta formativt än att minska klassernas storlek”. Så okej, låt säga att jag köper argumentet att klassernas storlek inte har någon betydelse. Då vill jag påminna om att undervisningstiden när den sk. ”usken” fanns var 17.5 klocktimmar på högstadiet. Nu ligger vår undervisningstid runt 21-22 klocktimmar, dvs en väsentlig ökning. Är det då inte rimligt att anta att de som vill följa forskningen också justerar lärarnas undervisningstid? Tyvärr är jag skeptisk till att det kommer att ske. Varför inte bara erkänna att forskning inte har ett skit med storleken på klasser att göra. Det handlar bara om ekonomi. Extremt kortsiktig ekonomi.
Så här står det nämligen i Skolverkets publikation Forskning för klassrummet:
Den starkaste skyddseffekten för unga är ett fullständigt slutbetyg från årskurs 9. Ett slutbetyg minskar risken för exempelvis grov kriminalitet, bidragsberoende, missbruk eller självmordsbeteende.
Om nu skolan är så viktig. Varför finns det inte pengar nog att investera i barnens framtid just nu. Istället för att pumpa in pengar när det redan gått snett?
I publikationen ovan går också att läsa om Kanadas inkluderande skolsystem och som lärare i svenska som andraspråk sneglar jag ofta år Kanada. Ett svenskt exempel där inkluderingen fungerat bra och som ofta tas upp är Nossebro och där satsade de bland annat på att vara 2 lärare i klassrummet samtidigt. Då kan man möjligtvis nå 32 elever och jag kan hålla med om att fler lärare i klassrummet kan vara nog så bra, om inte bättre, än minskade klasser. Någonstans måste det liksom satsas. Att öka antalet elever i klasserna, samtidigt som undervisningstimmarna för lärarna blir fler, utan att ha en genomtänkt satsning som t.ex. ett tvålärarsystem leder bara till mer stress och därmed en sämre situation för såväl lärare som elever.
Kanske dags att tänka ett varv till, eller i alla fall förbi just det här budgetåret.