Skolpolitiken just nu är mer farsartad än någonsin. Alliansen och oppositionen tävlar om att lägga förslag skapade med karbonpapper och totalt utan någon röd tråd. Visserligen håller jag inte med om allt Anna Dahlberg skriver i Expressen, men är det inte konstigt att utredningar och rapporter helt ignoreras?

Det är stökigare än någonsin i svenska klassrum hävdar DN och hänvisar till utredningar som visar att Jan Björklunds ”hårdare tag” inte haft någon effekt. När Björklund själv beskriver skillnaden mellan blockens skolpolitik lyfter han fram att Alliansen vill ha ordning och reda. Det betyder att oppositionen vill ha kaos, eller?

Självklart ska det vara ordning och reda i klassrummet. Frågan är vad det betyder. Såväl Martin Karlberg, Marcus Samuelsson och Joakim Larsson pekar på krocken mellan elever som är vana vid inflytande och lärare som har svårt att hantera det. Så här säger Joakim Larsson:

Man har återuppväckt gamla disciplinideal från en tid då auktoriteten byggde på kroppslig bestraffning. Eftersom lärarna inte har samma maktmedel i dag måste synen på ordning förändras.

 

Där finns en del av konflikten mellan Björklunds teori och verkligheten. Gamla förslag kan inte appliceras på en ny miljö. Så hur gör vi då?

För mig blir det mer och mer tydligt att vi måste få med oss föräldrarna. När de låter som sina ungar med repliker som ”men du säger ju bara till mitt barn” och jag hör ekon från klassrummet ”varför säger du bara till mig” och tänker att det här blir aldrig bra. Smicker är då min bästa strategi. Föräldrar vill höra att deras barn är fantastiska och då de faktiskt är det handlar det bara om att lyfta fram det. Om det alltid funkar? Nej, men ofta.

Med vissa elever behöver jag som lärare gå några ronder. Jag behöver kanske vara en jävla idiot och kanske dum i huvudet innan vi möts. Där befinner jag mig just nu med en elev och jag räknar med att det ger sig. Alternativet att låta eleven leka bort lektionerna i sällskap med mobilen, vandra runt i klassrummet och störa sina klasskamrater, finns inte på kartan. Jag är lite osmidig på det sättet. Än så länge har jag nått eleven då vi ses i mindre grupp och i korridorerna och i matsalen funkar det bra. Ett steg i taget.

Ordning och reda för mig är då alla elever gör det de ska, kanske inte är knäpptysta, men fokuserade. Kanske ställer de ibland frågor rakt ut, men det finns ett lugn trots det. Ordning och reda är inte att bara jag hörs.

Just nu undervisar jag i fyra klasser, i två av dem är det alltid ordning och reda. I de andra två är det lugnt nästan hela tiden, men vi har en bit kvar. Det tar tid att skapa en relation med alla elever, men det går. Ordning och reda är ett ansvar för alla. För mig som lärare, för arbetslagets andra lärare, för rektor, för eleverna och faktiskt också för föräldrarna. Att på allvar tro sin tolvåring som säger att en lärare ”bara säger till mig” är inte okej. Utgå istället från att det handlar om att läraren vill ha ordning och reda och därför säger till när det behövs, men kontakta gärna läraren och fråga. Och då menar jag fråga, inte anklaga.