Bit på bit börjar falla på plats och jag har hyfsad koll på i alla fall tre av fyra klasser. Den fjärde klassen har jag ännu bara träffat en lektion, men än så länge verkar de små och söta. Smekmånad än så länge kanske. Niorna gav mig dock ingen smekmånad alls. Som deras femte engelsklärare på högstadiet var första frågan ganska naturlig: ”Och hur länge stannar du då?” Mitt var var att de får stå ut med mig i år i alla fall och sedan dess har de varit med och planerat året, nåfot som funkade över förväntan. Min plan är att se dem som de unga vuxna de faktiskt är. Förhoppningsvis funkar det.
Det är omöjligt att jämföra olika jobb, men frågan har redan kommit från kollegor: ”Är det mer att göra här än på gymnasiet?”. För så är det, att alla vill jämföra och alla vill höra att just deras jobb är det mest krävande. Det är omöjligt att veta. Jag ser dock några stora fördelar med mitt nya jobb. Eleverna är visserligen många fler, men de antal planeringar jag behöver göra i varje grupp är mycket färre. I en klass på 25 elever kanske jag behöver tre, möjligen fyra planeringar. På IM behövde jag minst lika många i en grupp på tio. I de klasser jag nu har hittar jag lättare en minsta gemensamma nämnare, en medelväg att starta vandringen på. Jag vet att eleverna kommer att behöva fler olika vägar att välja mellan längre fram, men än då länge är det väldigt skönt att faktiskt kunna göra en planering för en lektion som faktiskt funkar mer än hyfsat,
Som det känns just nu kan jag fokusera mycket mer på undervisningen och det känns bra. Jag saknar både mina kollegor och mina gamla elever. Jag saknar elevvården, kampen med att hitta rätt väg för varje elev, men jag är just nu väldigt nöjd med att få undervisa i engelska och inte så mycket annat. Grymt lyxigt. Så nej, jag kan inte säga att det är lättare att vara på gymnasiet. Det är annorlunda och utmaningarna ser inte likadana ut, men jag känner mig mer avslappnad i min nya roll än så länge, mer nöjd med de lektioner jag har.
Att undervisningstiden skulle vara mer omfattande på grundskolan är något jag alltid hört och jämfört med mitt tidigare jobb på grunskolan gick min undervisningstid ner då jag började på Introduktionsprogrammen. Däremot gick elevtiden upp. På min nya arbetsplats undervisar jag inte mer, mentorstiden finns på schemat och det känns inte alls som om jag har mindre tid över. Snarare tvärt om. Men som sagt, terminen har bara börjat.
Det som är svårt med ett nytt jobb är att jag inte riktigt kan slappna av. Det gäller att vara uppmärksam, trevlig, lagom frågvis. Jag har inte koll på skrivna och oskrivna regler. Cheferna är nya och jag har ännu inte inte vågat be om ledigt för Bokmässan. Sådana saker flyter alltid lättare på ett jobb man känner till.
Hur har höstterminen börjat för dig?
