Respektera min profession tack

Det är betygssättningstider nu och i 99% av fallen är både lärare, elev och föräldrar helt med på vilket betyg som eleven kommer att få. Läraren för att det finns en lång rad bedömningstillfällen under en termin, eleven för att hen varit delaktig i sitt eget lärande och föräldrarna för att de fått och aktivt tagit del av information om deras barns resultat.

Och så finns det de få föräldrar som är mer så här (även 2013):

Pernilla Alm skriver ett bra inlägg om det, där hon bland annat påpekar följande:

Jag och mina kollegor får vid den här årstiden ta emot en hel del samtal och mail från föräldrar som ifrågasätter betyg. Betyg som är satta av legitimerade lärare med gedigen utbildning och flera års erfarenhet av sitt arbete. Betyg som inte höftas fram, betyg som grundas på kraven i våra styrdokument. Betyg som lärare ligger sömnlösa över. För det enda vi vill är att det ska gå fucking jävla asbäst för våra elever. Vi vill det. Vi vill inte jävlas och vi gör allt vi kan för att tolka kraven till elevens fördel. Jag lovar.

Så. Hur kommer det sig att du trots styrdokument, nationella prov, dokumentation, omdömen och full insyn inte kan slappna av? Varför litar du inte på mig?

Både Pernilla och jag önskar att denna hysteriska betygshets skulle få ett slut. Alla elever får inte betyg och det är fruktansvärt tråkigt för alla inblandade. Varför tror vissa föräldrar att lärare vill jävlas genom betygssättning? Hur kul är det egentligen att sätta F och hur mycket merarbete ger det inte oss lärare?

Men ja, betyg ska få ifrågasättas. Det är en demokratisk rättighet. Dessa samtal ska dock ske under lugna, professionella former. Inte via hotfulla mail eller telefonsamtal. Det blir definitivt inte konstruktivt och hjälper ingen. Den enda effekt ett sådant agerande får är att den aktuella eleven får bekräftat av sina föräldrar att lärare är elaka och knäppa människor som bara vill skada. Föräldraengagemang är bra, men det måste finnas en ömsesidig respekt för att det ska fungera.

I en artikel i Sydsvenskan ger Cecilia Nebel tydliga exempel på hur mycket fokus sk medvetna föräldrar lägger på att kritisera och hur lite ansvar de i praktiken tar själva. Här handlar det om en grind på en förskola, men denna grind kan symbolisera så mycket mer.

Så här skriver hon:

Forskning visar att föräldraengagemang är det enskilt viktigaste för att barnen ska lyckas i skolan. Men någonstans går en gräns. När individuella föräldraönskemål får ta allt för stor plats riskerar det att undergräva pedagogers och rektorers auktoritet.

Lärare är en ifrågasatt yrkeskår. I fjol fick 41 procent av högstadielärarna i Lund ta emot kränkande mejl eller samtal från föräldrar. Detsamma gällde 27 procent av låg- och mellanstadielärarna, enligt en undersökning som Lärarnas riksförbund har gjort.

Hur det är för personal på förskolan vet jag inte. Men det är under förskoletiden det börjar – föräldrars relation med skolans värld.

Självklart ska vi visa intresse för våra barns skola och förskola, engagera oss i allt som är bra och höja våra röster när saker och ting sköts illa. Men lärare måste också i lugn och ro få utöva sin profession.

Istället för att skramla till blommor och picknickkorgar i skolavslutningspresent borde pedagogerna få det de förtjänar – respekt.

Det ställs höga krav på dagens skolelever och ett tydligt krav är att eleverna måste ta makten över sin egen situation och sitt eget lärande. Det räcker inte med att det finns en yttre motivation, det behövs också en inre. Jag har tidigare skrivit om motiverande samtal, som vi använder oss av på programmet där jag arbetar. Det handlar om att eleverna själva ska inse vad som behöver göras och hålla i taktpinnen. Vi lärare ska finnas runt eleven och stötta, men vi ska inte göra jobbet åt någon. Jag är övertygad om att det är rätt väg att gå. Ingen tjänar på att vi curlar våra elever eller barn. I takt med att de blir äldre måste de lära sig att ta kontroll och ansvar över sitt eget liv. På högstadiet och gymnasiet är det inte små barn vi talar om längre. De kan inte slippa allt ansvar för sin skolgång.

Några punkter som jag vill skicka med föräldrar vars barn får betyg:

1. Vi betygsätter kunskaper, inte elever. Det handlar inte om att vara snäll eller elak, utan att följa de nationella regler som Skolverket har satt upp. Det är alltid både lättast och roligast att sätta ett högt betyg, men vi kan inte bortse från de riktlinjer som finns, då urholkas även det nya betygssystemet.

2. Närvaro som sådan ingår inte i betygssättningen. En elev kan rent teoretiskt vara borta en stor del av undervisningstiden men ändå hinna visa kunskaper nog att få betyg. Det krävs dock mycket stort eget ansvar och stor aktivitet de lektioner eleven är närvarande.

3. Det går absolut att få ett betyg på en kurs trots missat nationellt prov om betygssättande lärare kan styrka att eleverna visat sina kunskaper på annat sätt. Bedömning sker varje lektion och fler uppgifter än nationella prov dokumenteras.

Som sagt, det händer inte ofta att jag som lärare får ta emot samtal som i det närmaste liknar de hot som 41% av lärarna i Lund (och säkert i resten av landet) fått.  Det hände igår och förra gången var 2005. Mina elever och jag brukar ha en god dialog kring vad det innebär att få betyg i ett ämne och vad som krävs för de olika betygsstegen. Det är mitt ansvar som lärare. Men själva jobbet måste eleven själv göra, med stöd av mig och förhoppningsvis sina engagerade föräldrar. Som Pernilla Alm skriver vill vi väl alla att de ska gå ”fucking jävla asbäst” för våra elever och barn.