Det är trevligt att läsa texter som den av Peter Wolodarski som trycker på vikten av att satsa på lärarna. Jag håller dock inte med honom om att formell behörighet inte skulle vara viktigt, trots att just det fall han beskriver låter lite halvknäppt. Vi får inte tumma på behörigheten och ställa obehöriga och begåvade lärare mot behöriga som har 0.1 på högskoleprovet. Riktigt så svart-vitt är det knappast. Om det funnits en lärarlegitimation just nu hade jag till exempel kunnat hävda behörighet som skäl för att inte varslas, istället för att kollegor med lärarexamen, men behörighet i andra ämnen, ska ta över mina elever.
Det som också är sorgligt är att min arbetsplats blir av med de flesta lärare under 40 om alla de som varslats faktiskt får gå. Att skolan inte är bättre än det senaste årets budget. Att det inte finns en stabilare satsning på skolan än så. Som det ser ut på det program där jag arbetar får vi fler elever, men två lärare ska ändå bort. Då talar vi om de elever som behöver mest stöd. Vi behöver göra grupperna större. En kortsiktig ”lösning”.
Som Wolodarski skriver måste partierna enas över blockgränserna och verkligen fundera över vilken skola vi ska ha i Sverige. Och då vill jag gärna att de faktiskt diskuterar riktiga saker, som lärarnas och elevernas arbetsmiljö, inte huruvida det ska vara betyg i sexan, fyran eller trean. Problemet med skolpolitiken de senaste åren är att det genomförs en massa ogenomtänkta reformer utan att någon verkar ha koll på helheten. Nu jobbar lärare mer, eleverna mår sämre och lär sig mindre och det sparas i skolan istället för att satsas.
Det som gör mig ledsen är att det pratas så mycket om satsningar på skolan och lärarna och sedan handlar verkligheten bara om att skolorna utgör så stor del av den kommunala budgeten att det är där det sparas. Det behöver styras med hela handen från statligt håll och då menar jag inte Björklunds tafatta försök, utan ett stabil överenskommelse som vi kan bygga framtidens skola utifrån.
