Tack vare den fins boken Gul utanpå har jag upptäckt Patrik Lundberg, som till vardags jobbar på Helsingborgs dagblad. Han blev nämligen journalist, trots att hans bakgrund talade emot honom. Trots att mannen på Arbetsförmedlingen i Sölvesborg rekommenderade honom att bli lagerarbetare.
Inget fel på att vara lagerarbete, det är inte Lundbergs poäng i krönikan Livet är en schlager. Han talar inte om fina och fula yrken, men om hur vi sorterar människor efter klass och erbjuder dem möjligheter utefter det. Visserligen insåg han tidigt att statsminister kanske inte är en realistisk dröm för en fattig pojke från Sölvesborg, men journalist drömde han tidigt om att bli. Idag kanske han hade satsat på det första, för det finns faktiskt en partiledare från Sölvesborg. Visserligen en partiledare med vansinniga åsikter, men ändå en partiledare.
Poängen är att alla barn måste få drömma. Kanske drömmer de om att bli statsminister, kanske vill de bli journalist eller läkare eller varför inte lagerarbetare. Alla måste ha rätt att drömma. Alla måste bli stöttade på vägen till drömmens uppfyllelse. Där har skolan ett stort ansvar.
Som Lundberg drömmer jag om att den som berättar för barnen att de kan bli vad de vill skulle vara vår stadsminister, men så är inte fallet. Istället ökar klyftorna och fattiga pojkar och flickor från såväl Sölvesborg som andra platser i Sverige riskerar att få sina drömmar brutalt förstörda av ett samhälle där alla inte är lika mycket värda.
”Vi ska inte tvinga alla att vara likadana” eller ”alla kan inte gå på universitetet” eller ”vissa behöver en ettårig gymnasieutbildning”. Så låter det och en liten del av mig håller med. Den delen som håller med den första talaren. Alla är inte likadana och vi behöver därför en skola som tar vara på olikheter. Det är däremot inte detsamma som att säga att de som väljer ett praktiskt program på gymnasiet inte har någon möjlighet att klara universitetsstudier.
Det handlar om klass, inte om intelligens. Vi sorterar efter klass. Det behöver helt klart finnas olika vägar att gå, mina elever på introduktionsprogrammen behöver inte sällan en väldigt kort eller en väldigt krokig väg till sitt mål, men vi måste se till att ungarna har sina drömmar kvar. Som det är nu krossas de allt för ofta allt för tidigt. Drömmen om att bli polis krossas någonstans bland alla myror i brallan och bland alla etiketter vi placerar i pannan på ungarna.
Jag säger inte att det här är skolans fel. Det är det inte. Inte bara. Vi kan inte ändra samhället, men vi kan hjälpa våra elever att finna drömmar och behålla dem. Vi kan uppmuntra de elever vi möter och inte minst utmana dem. Vi kan hjälpa dem att sikta mot stjärnorna och göra dem säkra nog att ibland faktiskt nå dit eller i alla fall till trätopparna.
De elever jag möter som misslyckats på grundskolan talar ofta om för mig hur de är. ”Jag är en sådan som inte läser” eller ”jag är en sådan som inte pratar inför klassen” eller ”jag fixar inte prov” eller ”jag kan inte sitta still” eller ”jag är hopplös” (ofta med ett snett flin). Det är som om skolan bara har konstaterat, men inte hunnit, kunnat, orkat, förmått, ge verktyg för att komma vidare. Klart är att dessa elever har otroligt få drömmar kvar. Att locka fram dem är minst sagt en utmaning.
I min grupp på Språkintroduktion är läget ett annat. Där trängs blivande läkare, lärare, jurister och poliser. De fyra klart populäraste drömyrkena. Som nyanländ i ett främmande land är vägen till drömmen otroligt lång. Betyder det att jag säger till dem att de borde nöja sig med att bli undersköterskor istället för läkare? Aldrig.
Istället konstaterar jag att den där barnmorskan kommer jag troligen inte behöva, förhoppningsvis inte heller juristerna i samlingen, men i övrigt ser jag fram emot att känna de flesta läkarna i Göteborg om sisådär 15 år.
Läs nu Patrik Lundbergs krönika och missa för allt i världen inte hans bok som jag tyckte så här om.
Photo by Benjamin Sow on Unsplash
